Arthur Conan Doyles andra berättelse om Sherlock Holmes, The Sign of Four, är även den en slags långnovell. De värsta problemen i A Study in Scarlet har slipats bort. Det finns visserligen en novell bifogad som ger skurkens bakgrund, men den är kort och fokus ligger annars på helt rätt plats: det dimmiga London, där Holmes jagar runt, ibland bisprungen av doktor Watson, ibland ensam.
Annars kan den som vill redan här finna tecken på att Doyle börjat tröttna: en av de introducerade figurerna är således Mary Marston, som Watson förälskar sig i och sedermera kommer gifta sig med, och därmed flytta från rummet på Baker Street. Det mysterium hon presenterar visar sig dock bara vara ingång till en gåta med ett slutet rum, som Sherlock dock snabbt hittar öppningen i. Sherlocks slutledningsförmåga är som vanligt på topp, och Watsons mer normala sådana hänger naturligtvis inte med.
Problem finns det dock ett par med historien: dels rasismen (den mördades far var officer stationerad i Indien, och fallet har kopplingar dit), och dels det faktum att en del av spänningen bygger på att all slutledningsförmåga i världen inte alltid hjälper när det gäller att hitta någon som gömmer sig i London. Till viss del hjälps detta upp av en jaktscen i båt, vilken lyckas både vara helt modern och helt förankrad i 1800-talets London.
Något annat som är intressant att notera är att Holmes status som fackidiot redan är som bortblåst – ja, redan i A Study in Scarlet visade han ju prov på kunskaper som inte är direkt nödvändiga för att bli världens främste detektiv. Förutom fiolspelandet visar han här på kunskaper inom litteratur och politik, och är således långt ifrån den inskränkte person som inte ville veta av kunskapen att jorden går i bana kring solen (han kommer vid senare tillfälle också diskutera astronomiska problem med Watson).
The Sign of Four lider något av att formatet är lite väl långt för Sherlock Holmes, även om det helt klart hjälps upp av diverse märkliga interiörer från olika Londonhem. Den är också en klar förbättring över sin föregångare, och visar att Doyle börjar behärska sina figurer och konsten att presentera en gåta.
