Vid läsning av Henrik Dammbergs Nazismen i Skaraborgs län 1930-1945 börjar man snabbt undra lite över vad poängen är: jovisst fanns det nazistiska partier, och partier som i alla fall kom snuddande nära nazismen, verksamma i länet, och visst lyckades de i mitten av 30-talet få några spridda mandat i kommunerna, men det är ändå en bild av en mycket marginell rörelse man får; 200 medlemmar i Lindholmsrörelsen (som gick under flera officiella beteckningar under perioden) när den var som störst, och enstaka mandat i kommunfullmäktige, som var enklare att vinna när kommunerna var mindre – det verkar ha räckt med runt hundra röster, vilket man lär han kunnat få enbart på personliga egenskaper –, är inte mycket att förskräckas över.
Men visst kommer det poänger, till exempel försöken att fördriva den judiske publicisten Isak Goldman från Mariestad, eller den sprängladdning som kunnat drabba kommunisternas partilokal i Skövde, med två unga män som var medlemmar i nazistiska ungdomsförbund som dynamitarder (en händelse som för övrigt drog nazismen i välförtjänt skam). En annan person från samma kretsar förblev också nazist livet ut, och var instrumental i skapandet av nittiotalets vit makt-musikscen. Detta är förvisso nog tydliga tecken på att undersökningar av detta slag kan vara nog så viktiga, men att näten kanske bör kastas ut över mer än ett enda län för att få en fångst så rik att allmänintresse riktigt skall vakna.
Annars kommer väl de farhågor man i viss mån kan ha inför denna typ av skildring från provinsen på skam: Dammberg verkar ha gjort ett gediget arbete, och undersökt det mesta som kan haft kopplingar till nazismen (även annars mindre utforskade organisationer). Det är också på tiden; än finns det några personer i livet som var aktiva i rörelserna, men snart kommer de vara borta. Något som däremot till viss del kan anföras mot Dammberg är att boken gärna fått redigerats lite bättre, då det finns en del upprepningar och liknande som hade kunnat rensats bort.
Nazismen växte sig som sagt aldrig stark i Skaraborg; visst var den rätt tydlig i vissa kretsar, som läroverken i Skövde och Skara, liksom vid garnisonerna, i alla fall den i Karlsborg, där också en lindholmare fick mandat i kommunfullmäktige – men liksom sina partikamrater då och Sverigedemokraterna idag fick han snart erfara att en enskild ledamot utanför blockpolitiken sällan kan påverka speciellt mycket. När så Tyskland allt tydligare svängde in på vägen mot Auschwitz, Sobibór och Treblinka – eller åtminstone Stalingrad, el-Alamein och Normandie – så försvann också stödet snabbt. Tyvärr görs ingen djupare analys än så; Dammberg försöker förvisso applicera modellen med missnöje över arbetslöshet och jordbrukets kris, men finner att den är otillräcklig, och hänvisar istället till enskilda personligheters inflytande för att förklara de trots allt blygsamma framgångar som förekom.
Nazismen i Skaraborgs län 1930-1945 är inte en bok som förändrar synen på historien. Man kan vara glad över att arbetet gjorts medan intervjuer fortfarande är en möjlig metod, men till slut är känslan snarare att man hoppas på att mer skall göras, eller att mer har gjorts, snarare än att man är nöjd med detta. All heder åt författaren alltså, men hyser man inte ett intresse endera för länet eller rörelsen så skulle jag nog rekommendera att man försöker få tag på något som tar ett vidare grepp.
