Den lilla byn Clochemerle är på ytan som andra franska byar: man odlar sina druvor, dricker sitt vin, och förlustar sig med sin nästa; ett gott liv, ett liv att trivas med. Visst, visst, nog är det inte ett liv helt i enlighet med vad ärkebiskopen i Lyon skulle förorda, men så länge ingen får reda på något som den inte kan ha överseende med, varför uppröras? Upprörda är dock vad i princip alla blir i Gabriel Chevalliers Förargelsens hus: den uppåtsträvande borgmästaren bygger en pissoar i närheten av kyrkan, och sätter så igång en räcka händelser som påverkar livet för alla i byn.
Innevånarna i Clochemerle är alltså ett levnadsglatt släkte – med vissa undantag: även i Clochemerle finns det den sortens puritaner som lider hårt av tanken på att någon annan kan ha roligt. Trots att detta egentligen borde ha skett för länge med tanke på den allmänna pilskheten blir det nyuppförda hemlighuset strået som knäcker kamelens rygg, och snart har byn splittrats i två läger: företrädarna för god smak och allmän moral, samlade kring den svage men välmenande prästen, samt de mer revolutionära elementen tillsammans med de som tjänar på hemlighusets placering, en mer disparat gruppering. Sakta höjs temperaturen, tills allt brakar lös.
Förargelsens hus är således fars i bokform. Är det då rolig fars? Tja, för all del: visst är det roligt ibland, som prästen som syndar på nåden och biktar sig via telegram, men lite för mycket av det roliga tycks bygga på förtjusta beskrivningar av kvinnliga behag. Möjligen är jag för prud, eller så är det för att humorn inte passar riktigt, men med tanke på att jag hört den beskrivas i termer av »världens roligaste bok« så var det en besvikelse, trots att den inte var direkt dålig. Nåväl, allt kan inte passa alla.
