I tredje delen av sin serie om sagoprinsessor med inte fullt så lyckliga slut har Jim C Hines gått ifrån sitt tidigare grepp något: titeln Red Hood’s Revenge gör det ju omedelbart klart vilken saga som skall korrumperas den här gången, men knappast att den skall bli så förvriden; till skillnad från Snövits, Törnrosas, Askungens och Den lilla sjöjungfruns berättelser så krävs det ganska starka doser omskrivning för att kunna få Rödluvan att bli huvudpersonen i sin egen historia, och kvar står förvisso en tös i röd mantel, en mormor, en varg och en jägare, men inte mycket annat.
Rödluvan har i alla fall efter händelsen blivit världens främsta lönnmördare, med en förmåga i nivå med Talias (se recension av del ett för närmare presentationer), som hon en gång stoppats av. Nu har hon dock återvänt till Lorindar, vilket naturligtvis är starten på ett nytt äventyr när Talia, Snow och Danielle måste rädda världen, denna gång i Talias hemland. Världsbygge fortsätter vara en rätt svag punkt hos Hines: Arathea känns lite plastigt, som en disneylandversion av Arabien (förvisso med vissa flagranta skillnader).
Tempot är högt från början (förbättring sen tidigare delar), skurkarna lagom skurkaktig, om än väl osynliga, Rödluvan intressant som kontrast till främst Talia, och berättelsen återknyter väl till tidigare delar. Hines fortsätter också att lägga in lite väl tydliga, men inte helt lättsmälta lärdomar som går stick i stäv mot vad man kanske kan förvänta sig av sagor. Det är fortfarande inget som kommer vinna stora priser, men Red Hood’s Revenge är ett bra äventyr, kanske bäst i serien hittills.
