Feeds:
Posts
Comments

Archive for december, 2010

Det är ingen tvekan om saken: Mumintrollet håller på att växa upp. I Pappan och havet finns mycket lite av de tidigare bekymmerslösa äventyren, och istället en rejäl dos rädsla och behov. Det hela börjar med att Muminpappan känner sig obehövd: familjen lever sitt trygga liv i Mumindalen, egentligen utan behov av en pappa som beskyddar dem (även om Mårran kan skrämma upp dem ibland). Därför far hela familjen ut till en ö i havet där Muminpappan tänker bli fyrvaktare och kan få bygga saker, fånga fisk, och fundera över havet.

Detta går dock inte med samma lust som tidigare: visst, Lilla My är nöjd med tillvaron, men Muminmamman har hemlängtan, Muminpappan misslyckas i det mesta han försöker sig på och Mumintrollet känner sig förunderligt dragen till både de vackra men ytliga sjöhästarna och den kalla Mårran. En klippö med en svårgenomtränglig snårskog är helt enkelt ingen naturlig plats för mumintroll, inte ens om där finns vackra gläntor (ockuperade av pissmyror) eller enskilda platser att betrakta havet på.

Nu är naturligtvis inte allt dystert och grått: mumintroll är svårkuvade varelser, och långsamt lyckas de inrätta tillvaron någorlunda, trots att själva ön tycks vill springa bort från sig själv. Muminpappans funderingar över havet är ett komiskt mästerverk (är det månne en parodi på Strindberg?), och Lilla My lyser som vanligt starkt, här då hon både tycks vara den som bäst förstår ön och samtidigt är mer cyniskt brutal än tidigare.

Pappan och havet är dock till slut en bok om att växa upp och hitta hem: trollen måste konfrontera sin rädsla, vinna över hemlängtan och inse att de inte får ge upp. Då, men först då, kan tillvaron på ön bli dräglig. Jag vet inte om det är en lämplig ton att sluta serien om trollen på (den återstående boken handlar inte om dem i så hög grad), men trots att den skiljer sig från sina föregångare är den stark på sitt eget sätt.

Read Full Post »

Efter att under en tid varit på jakt efter någon form av översikt över engelsk historia verkade John Burkes An Illustrated History of England som ett hyfsat val: köpt på antikvariat, så rätt billig, något åldrad, men helt klart en översikt, utan utrymme för alltför stora spekulationer om varför till bekostnad av vad.

Visst kan man bli förundrad även över vad som anses historiskt; jag tvivlar på att en del av de där vackra fraser som citeras verkligen uttalats, och tror nog att man kan avfärda kung Arthur med större emfas. Bristen på utrymme gör också att det blir väldigt mycket kungar-och-krig (även om det i just Englands fall rätt ofta snarare är drottningar-och-krig, eller premiärministrar-och-krig), men det var jag beredd på – syftet med läsningen var att få en bättre känsla för vilka alla de där Georg och Edvard och Henrik var, och det fick jag.

Om man kan tala om någon tendens så är den väl konservativ: när någon recension av politiska insatser bibringas läsaren är den i allmänhet patriotisk och oförlåtande inför svaghet; när sovjetiska spioner avslöjas är det tydligen viktigt att meddela om de var homosexuella; när nittonhundratalets popmusik vid ett tillfälle vidrörs är Beatles väl att anse som acceptabla, men Rolling Stones är aggressiva och The Who är på gränsen till »vild nihilism« (författarens åsikter om senare tiders musik meddelas tyvärr aldrig ).

Rolig i all sin tunga pessimism är också avslutningen: i den meddelas att om någon faktiskt läser den så är det ett tecken på att jorden ännu inte gått under i ett stort kärnvapenkrig. Det känns på något sätt trösterikt; de bekymmer vi har är knappast föraktliga, men just atomvintern känns rätt avlägsen.

An Illustrated History of England är på intet sätt något mästerverk, men det var inte heller vad som eftersöktes. Som någorlunda koncis översikt över historien om det lilla öriket som blev världsimperium och sedan åter ett litet örike är den dock fullt acceptabel.

Read Full Post »

Man borde kanske börja i någon mer inspirerande ända, men när namnförbistring råder så har man inte något val. Det finns alltså två olika titlar på engelska till Ernest Hemingways debutroman (om man bortser från The Torrents of Spring, som skrev för att bli fri från ett kontrakt), och istället för att välja en av dem har Arrow books valt att sätta ut båda, vilket lett till det märkliga resultatet Fiesta: The Sun also Rises. Vilken av dessa som är mest passande kan debatteras, men Predikaren är en trevlig bibelbok i all sin ohämmade pessimism och sin ständiga variation på temat att intet är nytt under solen, och citat ur den bör uppmuntras.

Vare därmed hur som haver, historien om i Paris boende amerikaner och engelsmän som driver omkring och är elaka mot varandra och försöker hitta lite glädje i sin a liv gjorde en gång för alla Hemingways lycka, och den stil som här mötte läsarna kom senare att epigoneras, oftast med mindre lyckats resultat. Huvudperson är den i kriget skadeskjutne Jake Barnes, journalist och den ende i kretsen av ständigt festande, sökande människor som inte tycks leva över sina tillgångar. Jake suktar, liksom de flesta män i hennes närhet, efter den vackra, skoningslöst lättsinniga Brett Ashley. Efter diverse turer i Paris drar de allesammans ner till Pamplona för att se tjurrusningarna och -fäktningarna vid den stora fiestan, och svartsjukan och motsättningarna bryter fram än starkare. Jake står till viss del utanför, och tycks snarast vara den ende som finner sig i att han aldrig kan få Brett och därför inte håller tillbaka henne.

Själv vet jag inte riktigt vad jag skall tycka: det är onekligen Hemingways prosa som gör boken läsbar, för själva historien verkar inte ha mycket att säga utöver de yttre händelserna: huruvida Brett är någon som skall undvikas eller följas får aldrig något svar, och inte heller övriga konflikter som utspelas ges något verkligt svar. Det hela är bra, visst, men inget verkar riktigt fastna i mig, och jag tycker att det mesta annat jag läst av Hemingway varit bättre.

Read Full Post »

Jag avslutade inte Miika Nousiainens Hallonbåtsflyktingen. Inte för att den är illa skriven, eller för att jag inte gillar grundidén, utan för att den går till sådana extremer att det till slut bara blir fånigt.

Det hela handlar om Mikko Virtanen, som enligt sig själv är »nationalitetstransvestit«: en svensk född i en finnes kropp. Jag kan meddela att detta är fel – det han lider av är snarast oerhört osund svekofili: det finns en god anledning till att alla han känner till slut säger upp bekantskapen, ty vem skulle egentligen känna sig riktigt lugn i sällskap med någon som byggt sig ett litet altare med bilder på bland andra Palme, Per Albin, Kungen och Abba? Mikkos problem är inte att han inte tycker om att basta och dricka sprit (två aktiviteter som svenskar för övrigt inte brukar vara helt bortkomna inför) eller att han hejar på Sverige i hockey, hans problem är att han är besatt av Sverige, med en världsbild så skev att den inte ens går att skratta åt.

Det hade möjligen varit intressant med någon som försöker vara svensk i Finland, och boken blir ibland lite roligt när den halkar in på svenskar och finnars fördomar om varandra, men det Mikko håller inte kräftskivor eller tar pappaledigt, utan gör åverkan på en tv-meterologs vindsurfingbrädor bara för att denne skymmer Sverige under sändning.  Såvitt jag känner till är detta är inte tecken på svenskhet, utan på psykiska problem.

Jag vet inte om Mikko klarar sig bättre i bokens sista tre fjärdedelar, och om han gör det kommer jag troligen aldrig få reda på det, eftersom jag snabbt tröttnade på att försöka ha roligt åt en människa med stora behov av vård.

Read Full Post »

Tove Janssons Det osynliga barnet är till skillnad från övriga Muminböcker en samling noveller: om en dag när Snusmumriken tänkte komponera en vårvisa, om världens sista drake, om ett barn som behandlats så illa att det blivit osynligt. Det är inte alltid Mumintrollet, eller ens någon av hans vänner dyker upp, men det gör inte så mycket: även oroliga fililfjonkor och hemuler med längtan efter lugn och ro kan vara nog så trevliga att läsa om.

En stor del av novellerna handlar om att komma underfund med att vad man tror att man vill och vad man verkligen vill inte behöver vara samma sak: Snusmumriken tror att han mest vill bli av med det lilla djuret som stör hans komponerande, men blir senare upprörd över sin behandling av det och Filifjonkan som trodde på katastrofer ville inte att någon sådan skulle inträffa, men när den väl gjort det kände hon sig befriad på ett sätt som den förnäma Gafsan inte kunde förstå.

Förutom detta får vi följa med Muminpappa när han ger sig ut på öppet hav tillsammans med tre hattifnattar, och får därigenom lite insikt i dessa märkliga vandrare, vi får se hur muminfamiljen får den stackars osynliga Ninni att synas igen, och vi får se hur de alla en dag vaknar upp och får höra att det är jul, och hur rädda de blir när de ser hur alla flänger runt för att skaffa granar och mat för att blidka vad som tydligen är ett farligt monster – ett trevligt exempel på hur fånigt allt kan verka om man bara betraktar det utifrån.

Det osynliga barnet är väl kanske inte alltid riktigt min favorit bland muminböckerna: även om många av historierna är goda så hade de ibland mycket väl kunnat byggas ut  mer och bli än mer intressanta. Men bra är det, ändå.

Read Full Post »

Jag väntade mig inte annat än att H. Rider Haggards King Solomon’s Mines med vita män på äventyr i Afrika skulle visa sig hopplöst rasistisk, samtidigt som jag hoppades att äventyrskänslan skulle väga upp detta. Att den i så hög grad skulle visa sig vara ett offer för sin egen berömmelse var dock något av en överraskning.

Handlingen är väl inte mer än vad som krävs för att få ge sig av på expedition mot en av de vita fläckarna i kontinentens inre: Sir Henry Curtis kommer till Sydafrika i sällskap med Kapten John Good för att leta efter sin försvunne bror, och får av en lycklig slump tag i Allan Quatermain som är den siste som såg honom innan han försvann in i en öken för att söka kung Salomos skatt. Tillsammans med sina infödda tjänare och med hjälp av en gammal karta ritad av en portugis som tydligen en gång hittat till skatten drar de iväg. Väl framme i dalen där Salomo bröt sina diamanter, blir det närmast parodiskt i hur mötet med dalens inbyggare, en stam högväxta, ädla afrikaner,  utvecklar sig: om den inte var det tidigare blir klichén om trollkarlar med magiska pinnar som dödar på avstånd och magi som kan få solen att mörkna  fullständigt etablerad.

Äventyrligt blir det, i finaste senviktorianska stil. Inte riktigt lika fin är synen på afrikanerna: den skulle visserligen kunna varit sju resor värre, ty de framställs trots allt som helt mänskliga (även om de ser ovanligt vita ut, samtidigt som en av skurkarna är en negerkarikatyr), men kärlek mellan svarta och vita framställs som omöjlig, den viktigaste biberättelsen är extremt kolonialistisk, och en stor del av bakgrundshistorien bygger i princip på att afrikaner endast kan utveckla en högkultur med hjälp av impulser utifrån. Freudianer lär också ha mycket att hämta: det finns bara två kvinnor av betydelse (en ond, svekfull och ful samt en god, vårdande och vacker), men framför allt finns det två berg formade som kvinnobröst, och inträngandet i kung Salomos gruvor är det nästan man undrar hur det kunde tryckas.

King Solomon’s mines är dock framför allt en utmärkt äventyrsberättelse, med allt man kan önska sig av en sådan: ökenvandringar, bergsbestigningar, strider, glömda skatter vaktade av de sedan länge döda: hela tiden den ena hopplösa situationen på den andra. Naturligtvis slutar allt dock lyckligt, och äventyrarna kan återvända till civilisationen, rikare på diverse olika sätt.

Read Full Post »

Först bör väl påpekas att titeln till Åke Perssons och Thomas  Oldrups 101 historiska myter är rätt missvisande: det är inte 101 myter som gås igenom, alla är inte historiska, och någon tycks inte riktigt förtjäna epitetet »myt«.  Om man bortser från dessa olycksfall i arbetet är det dock ungefär en sådan bok som kan förväntas av namnet: inte speciellt tung, sällan speciellt överraskande för någon som är mer intresserad av ämnet, och på det hela taget rätt oförarglig.

Om vi går igenom felen i titeln ett för ett får vi också en ganska god bild av innehållet. Först ut alltså 101: detta är väl lågt tilltaget. Det finns förvisso 101 uppslags som var och en skall motsvara en myt, men det händer tämligen ofta att mer än en myt avverkas, vilket gör att åtminstone denne avvikelse från sanningen lätt kan förlåtas.

Näst ut: historisk. Detta gäller förvisso majoriteten av myterna, men i några fall är det snarare litteraturvetenskap (hur Sherlock Holmes tilltalar Dr. Watson, Frankensteins monsters namn) eller geografi (kinesiska murens synlighet från månen). Vanligen är det dock saker som Einsteins betyg, jordens platthet under medeltiden, eller drottning Viktorias råd till unga damer om vad de skulle göra när deras makar krävde sitt; saker som man tämligen ofta kan träffa på i listor över myter, historiska eller ej, även om det ibland kommer även lite mer ovanliga myter: att Finska kriget skall ha varit Sveriges sista, eller att Colosseum fick sitt namn efter sin storlek.

Sist då: »myt«. Här är den rimliga betydelsen vad som i Mythbusters skulle kallas en bekräftad myt: något som bevisligen inte stämmer. Här sliras det lite på målet ibland, som när frågan om Karl XII förde kåldolmarna till Sverige (vilket det enligt vad som presenteras möjligen kan sägas vara någorlunda riktigt), eller att drinken Bloody Mary fått namn efter Elisabet I:s syster (inget presenteras som visar att den katolska drottningens öknamn inte kan ha funnits åtminstone flytande någonstans i bakhuvudet på den som gav drinken sitt namn), eller att Columbus upptäckte Amerika (att säga att han inte gjorde det bygger på rätt småaktigt ordvrängeri, inte på att han antingen kände till (eller borde känt till) stället redan innan, eller att inte kom dit).Någon gång blir det också lite märkligt, som när det skall visas att Jesus möjligen inte avrättades på ett korsformat kors, utan möjligen på ett T-format – vilket för en historiker knappast är det största problemet med den berättelsen.

På det hela taget är dock 101 historiska myter rätt trevlig läsning för den som är ute efter något lättsamt men ändå någorlunda vederhäftigt, även om man önskar att källor presenterats.

Read Full Post »

Få poeter har väl ett rykte vilandes på så få ben som Samuel Taylor Coleridge: endast två av hans poem torde väl vara mer allmänt kända, och ett av dem är oavslutat och snarast känt för omständigheterna kring dess tillkomst. Detta är dock orättvist, ty man förstår snabbt av Penguinutgåvan med Selected Poetry att hans lyra kunde få fram betydligt mer än gotiska berättelser om fågelskjutande sjömän och opiumdoftande skildringar av asiatiska palats: här finns habila sonetter, fina naturskildringar, gotiska ballader, kärlekspoesi, klagande religiösa och upprört politiska poem.

Bäst är dock kanske balladerna, med tänjbar meter som i sina bästa stunder bjuder på både rim och inrim. Det mest kända av dessa, »The Rhyme of the Ancient Mariner«, är ganska typiskt: övernaturliga makter är vanligt förekommande, även om de ide andra verken håller sig något mer i halvdagern, och de ynglingar som träffar på dem kommer för alltid att få inte bara sin värld utan också sitt förhållningssätt till den rubbade.

Det andra av Coleridge mer kända opus, »Kubla Khan«, har fått sällskap av andra fragment: inte lika högstående, men ändå bra. Huruvida »Kubla Khan« med sina exotiska bilder av palatset Xanadu kom till efter ett opiumrus har visserligen ifrågasatts, men att opium verkligen spelade en roll för andra dikters tillkomst är mer än säkert: vissa av dem är tämligen fulltaliga kataloger över det helvete som abstinensen medför. Diktens användande av ett magiskt landskap är också typiskt: många är de dikter där han ger liv och färg åt ett landskap, från sjödistriktets lugn över alpernas mäktighet (som han aldrig såg själv) till det vackra Toskana.

I just sjödistriktet träffade han också den som skulle bli hans musa, och tillägnats de flesta av kärleksdikterna, i form av Wordsworths svägerska. Coleridge hade en för poeter sällan skådad tur i det att den han var förälskad i delade förnamn med hans hustru, så med viss vaghet i personbeskrivningen hade det möjligen varit möjligt att ge den från saknaden utströmmande poesin ett sken av respektabilitet. Eftersom han dock inte ville acceptera att hustrun han inte längre hade mycket gemensamt med och det nya föremålet för hans åtrå bar samma namn blev det dock inte så, och han valde istället att ta anagram på namnet, vilket var nog så problematiskt då det var det för ändamålet knappast lämpade »Sara«. Likväl blev det fin poesi, från den tidiga förälskelsen, genom stunderna sittandes i ett varmt kök fram till det bittra slutet då han förstå att det hela är dödsdömt.

Mer skulle kunna sägas om t.ex. Coleridges personliga tro (kristen, men med starka drag av naturdyrkan), hans politiska inställning eller hans ständiga återvändande till problemet med inspiration, men jag tror jag avslutar med ett lite oväntat exempel: många prov därpå ges inte, men när han ville kunde han vara riktigt rolig i dikt; följande exempel är ur en svit av dikter där han ber om uppehållsväder nästa dag för att en inte helt välkommen gäst inte skall få en ursäkt för att stanna kvar än längre, och när vi kommer in i dikten har han klagat över hur regnet väckt honom mitt i natten (bakom humorn lurar hela tiden sorgen):

Yet if, as soon as it is light,
O Rain! you will but take your flight,
I’ll neither rail, nor malice keep,
Though sick and sore for want of sleep
but only now, for this one day,
Do go, dear Rain! do go away!

Read Full Post »

« Newer Posts