Feeds:
Posts
Comments

Archive for maj, 2011

Med tanke på att Shakespeare nu varit död i närmare fyrahundra år är det inte troligt att en kortare uppsats om hans liv och samtid har hunnit förlora så mycket i relevans på tjugo; François Laroques Shakespeare och hans samtid har tyvärr värre problem än så: den må vara aningen tunnare och mer rik på illustrationer än vad som kanske hade förväntats, och dess layout må vara en tragik i stil med försök att använda Word till rapportskrivning, men detta hade kunnat passera om inte texten hade varit så fattig.

Detta är helt enkelt en bok för den som nästan ingenting vet om Shakespeare, men den som läst någon utgåva med hyfsad kritisk apparatur bör redan vara medveten om gossar som spelar kvinnoroller och publikationshistoria, att vissa pjäser skrevs på kunglig befallning och var stommarna till historiedramerna kom från: detta är kanske inte allmänbildning men i alla fall basfakta för den intresserade. På liknande sätt förhåller det sig med de biografiska detaljerna; det är förvisso inte mycket man känner till om Shakespeares privatliv (som bakgrunden till den kuriösa detaljen att han till sin hustru testamenterade sin näst bästa säng), men nog borde det väl ändå finnas mer än detta?

Shakespeare och hans samtid är knappast någon skadlig bok, och kan kanske till och med vara av intresse för en nybörjare på området, men för mig var den lite för glansig och alldeles för kortfattad för att den skall vara på något sätt tillfredsställande, även om en del detaljer om det samtida London var ny information.

Read Full Post »

Anledningen till förra bokens förtjusning i det normala skolårets gång står glasklar i och med Harry Potter and the Deathly Hallows:  detta år kommer Hogwartsexpressen inte föra Harry, Ron och Hermione mot Hogwarts, av två närliggande anledningar: dels har Voldemorts anhängare lyckats ta över trollkarlsministeriet, dels har de tre fått ett uppdrag: att avlägsna alla de magiska skydd Voldemort upprättat mot döden.

Naturligtvis blir det massor av dödsätare att hålla undan för, en ständig undran vad tusan Dumbledore menade med de få ledtrådar han lämnade efter sig, och en ständig rädsla: med Dumbledore ur vägen finns egentligen inget som Voldemort tror sig behöva frukta, och omvärlden är mer hotad än tidigare – nu är dödsfall inte längre enbart något för böckernas sista kapitel –, samtidigt som det finns små öar av motstånd. Värst av allt är dock tröstlösheten, skildrad på ett sätt så det inte är utan att man undrar om man inte hamnat i Sagan om Ringen istället – det enda som egentligen saknas är en liten Gollum (och nej, husalver räknas inte).

Här är det dock inte direkt förbarmande som till slut triumferar, utan, som Dumbledore ofta påpekat, kärlek: inte bara Harrys som inte bara skyddar honom utan även skaffar honom vänner på oväntade ställen, utan även kärlek hos dödsätare, vilket gång på gång fördärvar Voldemorts planer.Det är möjligt att budskapet är lite väl övertydligt och kanske en smula naivt, men man känner sig ändå fullt nöjd med sättet Harrys långa, svåra skoltid till slut når sitt slut.

Read Full Post »

Gudarna skall veta att det rörts om nog i Hjalmar Söderbergs litterärar kvarlåtenskap; snart lär väl omdiktningarna av hans verk få egna bokhyllor på biblioteken. I synnerhet tycks Doktor Glas dra åt sig sådant det mest uppriktiga av prisande som fallfrukt drar getingar, och senast i raden är Kerstin Ekman med Mordets praktik.

Man får väl vara nöjd med att det åtminstone inte är en ren omdiktning utifrån någon annan person i historien; nej, i denna bok är Doktor Glas en roman, inte en person, och den är satt i ett Stockholm där Söderberg själv vandrar runt och stöter på bokens huvudperson Pontus Revinge, som sedan själv hävdar att han är den som inspirerat Söderberg till att skriva om mord på vedervärdiga pastorer – i alla fall delvis. Hur det egentligen är med den saken ifrågasätter man snart som läsare, ty även om doktor Revinge kanske har alla hästar i stallet så är de kanske inte alltid placerade i rätt spilta, och hans mentala tillstånd är minst sagt skakigt.

I bokens inledning är han en fattig läkare anställd för att som kontrollant av horors hälsotillstånd, en uppgift han äcklas vid. Ett möte med en gammal skolkamrat, ett mod han hämtat ur Doktor Glas vilja till handling, och snart har han det aningen bättre ställt; som hans nye chef har hjärtproblem så har snart en liten ask med cyankaliumpiller kommit till användning, och när Revinge också konserverat änkan är han materiellt säkrad, och dessutom fast i närheten av den person han närt en ohälsosam kärlek till: sitt styvbarn Frida. Men kanske är det någon som misstänker något trots allt?

Jag tyckte inte speciellt mycket om  Mordets praktik, även om jag tvivlar på om jag därav kan tycka att den är misslyckad, förutom att verb med pluralformer verkar aningen dissonanta vid bruk i nutida romaner, oavsett om språket som här inte har några tydliga tecken på att vara från idag. Snarare är det motvilja mot denna typ av sjaskiga huvudpersoner med sjaskigt själsliv som spökar, eller den ovilja mot att andra skall utnyttja befintliga gestalter för egna berättelser och på sätt korrumpera dem som Revinge själv upprörs över vid läsningen av Jahves eld, men någonstans gnager boken ändå. Inte riktigt min likör, således, även om jag inte heller kan avråda från den.

Read Full Post »

I SF-bokhandeln hittade jag en förtjusande liten (nåja; folio-format) bok: Lady Cottington’s fairy album av Brian Froud, vilken utger sig för att vara en kopia av ett album som nämnda dam på sin sextonde födelsedag, 13 januari 1904, lyckades slå igen om och fånga avbildningar av en hoper älvor i.

Boken skall egentligen ha föregåtts av en tidigare volym med pressade älvor, men det var inget problem att ändå ta till sig innehållet, trots att det förutom platta oknytt även finns en historia häri: boken skall från början ha tillhört lady Cottington’s äldre, döda syster, och på varje uppslag har denna på vänstra bladet placerat ett foto av en älva och skrivit en kort anteckning, medan den yngre systern har fått fatt på en eller flera bevingade varelser på det högra och sedan kommenterat dem och sin systers text. Snart framgår dock att den äldre systerns kontakter med älvorna inte var så oskyldiga som det till en början verkade, och att de troligen har något att göra med hennes allt för tidiga bortgång.

Det är en rätt trevlig, om än mer charmfull än djup, bok: älvorna är förtjusande okynniga och de båda damerna nästan lika förtjusande oskyldiga (speciellt när de får brev från onkel Henry i Paris, där han tycks ägnat mesta tiden åt att umgås med det lätta gardet). Teckningarna och fotografierna är trevliga, och på det hela taget är det en skoj, men långt ifrån oundgänglig bok.

Read Full Post »

Tolkien ägnade inte enbart sin fritid åt nyskapande av myter, han sysslade även med återberättande av kända sådana – eller åtminstone av en sådan, den stora cykeln om Sigurd Fafnersbane och nibelungarna: utifrån Poetiska eddan och Völsungasagan (och i liten mån Nibelungensången) skapade han två verk som samlats under titeln The Legend of Sigurd & Gudrún, vilka alltså först berättar om Sigurds föräldrar och sedan hur han dräpte Fafner och råkade ut för eländet med Brynhild och Gudrún, och därefter hur den senare tvangs att gifta sig med den girige Atle och hur denne hade ihjäl hennes bröder innan hon själv dödade honom.

Tolkien har omtolkat källmaterialet utifrån två olika principer: först och främst har han försökt få någon som helst logisk reda i härvan av berättelser som griper in i varandra och personer som ändrar karaktär alltefter berättelsen fortlöper; i synnerhet gäller detta Brynhild, Gudrún och dennas bröder Gunnar och Högni: även om det fortfarande finns en trolldryck i berättelsen så verkar ingen av personerna direkt ombytlig. Den andra principen är att Sigurd har fått en större mer allmänmytologisk roll: han är inte längre bara en hjälte i en god historia, utan är Odens utvalde, en person som måste finnas i Valhall vid Ragnarök om något av denna världen skall kunna räddas. Detta tillägg är jag aningen mer tveksam till om det tillför så mycket, med det är å andra sidan inte alltför påträngande.

Formen som berättelsen getts är kvädets, närmare bestämt fornyrdislag, om också i något upplöst form; alliterationsreglerna frångås vid behov, men rytmen sitter där. Kenningar och liknande finesser förekommer inte. Resultatet är påfallande lyckat, och vid högläsning rycks man starkt med. Som exempel kan anföras allra första strofen, en parafras på Völuspa:

Of old was an age
when was emptiness,
there was sand nor sea
nor surging waves;
unwrought was Earth,
unroofed was Heaven –
an abyss yawning
and no blade of grass.

Gillar man detta kommer man troligen gilla resten också, även om det är aningen mer handlingsbetonat. Noteras bör att detta innefattar den lite sällsynta grammatiken i tredje och fjärde raden, liknande dyker upp lite då och då. Eftersom det är poesin i högre grad än berättelsen som är det avgörande för läsvärdheten i fall som detta får resultatet alltså ses som mycket gott.

Read Full Post »

Vivi Edströms Astrid Lindgren – Vildtoring och lägereld har nu snart tjugo år på nacken, men detta gör i stort sett inte mycket: när den skrevs var Lindgrens produktiva tid i stort sett över, alla stora verk var avklarade, och det enda som tiden möjligen gett är lite perspektiv. I övrigt är det dock inte mycket som talar för att boken är mindre läsvärd nu än när den skrevs: den är i stort sett fri från diverse teorigrummel, har bara någon enstaka blick på världsläget, och har knappast heller på något annat sätt heller åldrats; de fel och förtjänster den hade vid skrivandet kvarstår helt enkelt oskymda.Temat är helt enkelt Lindgrens produktion, en titt på i alla fall hennes längre berättelse, med tyngd främst på böckerna om Pippi, Emil, Mio och bröderna Lejonhjärta, övriga behandlas mer kortfattat men inte direkt styvmoderligt.

Överlag är förtjänsterna betydligt fler; den främsta defekten är att man något saknar en sammanfattande avrundning, men läsningarna och diskussionerna av de enskilda verken förefaller i stort sett lyckade; man får förevisat den skicklighet som allt sammansatts av utan att den lätt besvikna känslan när trollkarlens konster avslöjas uppstår, och på det hela taget får man en djupare förståelse för villkoren för de enskilda romanerna.

Några av de teman som trots allt berörs är den lindgrenska naturkänslan, förmågan att alltid ställa sig på barnens sida och följa dessa (det är först med Ronja Rövardotter som de vuxna blir mer än sidoroller och trygga famnar), hennes humor och stilmedvetenhet.

Jag vet inte om Vildtoring och lägereld är en bok för alla, men de som är förtjusta i Lindgrens böcker och vill läsa betraktelser – det är svårt att hitta ett ord som inte verkar avskräckande genom att det frammanar bilder av dammig lärdom, när Edströms prosa nästan hela tiden håller sig redigt klar och förståelig –  över dem kommer nog bli mer än nöjda.

Read Full Post »

I Harry Potter and the Half-Blood Prince tycks J. K. Rowling ha bestämt sig för att återvända till de tidigaste böckerna i möjligaste mån: inga tyranniska häxor från trollkarlsministerier, inga trollkarlstävlingar, inga konstiga monster på skolan, bara Draco och Snape som beter sig skumt och en massa lektioner och Quidditch och andra personer som beter sig småmystiskt och problem med att Ron och Hermione inte talar med varandra. Och så då Lord Voldemort och hans dödsätare, som nu kommit ut från gömställena och ställer till med problem, och Dumbledore, som bestämt sig för att Harry skall få veta så mycket som möjligt om Voldemort.

Man behöver inte gissa så hemskt mycket för att förstå varför: detta är näst sista boken, och därför ett lämpligt ställe att påminna alla om hur tillvaron skulle te sig om Harry vore en normal trollkarl, och ingen Voldemort funnes. Nästa bok kommer inte ge mycket tillfälle till sådant, speciellt inte med tanke på bokens slut: förlustkolumnen växer sig bara större och större, även om kanske också vad som vunnits också blir alltmer.

Nåväl, återvändandet till ett skolår av mer normalt format är alldeles utmärkt; det är trots allt det här formatet som drog in den trogne läsaren, och ingen lär klaga det minsta över att få mer av detsamma. Samtidigt har personerna åldrats, Rons och Hermiones konflikt djupare än bara »din katt vill äta upp min råtta«, och än svårare att försöka stilla, speciellt som Harry har egna intressen på annat håll som inte alltid låter sig läggas bort.

Alltså: aningen nostalgiskt, men alltigenom kompetent och självkatalyserande vad gäller lässuget. Återstår bara den stora finalen…

Read Full Post »

När grekerna bestämde sig för att plåga sina legendariska familjer, så gjorde de ordentligt; det där med tredje och fjärde led är en inte helt felaktig bild av hur det brukade gå. Så även med labdakidernas ätt, härskare i Thebe, av vilka den modersälskande Oidipus är den mest kände. Efter det där med utstuckna öden och liknande kom han vid ett tillfälle att förbanna sina föga respektfulla söner Eteokles och Polyneikes. När de tillsammans tagit makten fördrev den förre den senare, vilken skaffade allierade och fick fart på de sju mot Thebe (och därefter de sju epigonerna); under striderna dödade bröderna varandra, och därmed var det systrarnas tur att plågas. Desas var Antigone och Ismene, där den förra gett namn åt Sofokles pjäs om denna olyckliga familj (det har även behandlats av Aischylos och Euripides).

Den drivande konflikten står mellan Antigone, som vill begrava Polyneikes, trots att statens nye härskare Kreon förbjudit hedrande av någon som marscherat mot staden; Antigones familjebaserade lojalitet ställs mot Kreons statsbaserade, liksom deras olika religösa politik: Antigone menar att gudarna påbjudit att man skall ära sin familj, Kreon vill se sig om en härskare av gudarnas nåde, som därmed är deras ställföreträdare som skall upprätthålla ordningen. Med tiden dras även Kreons son, tillika Antigones trolovade, Haimon in i fejden, innan allt slutar i flytande blod.

Den av Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson presterade översättningen är på det hela taget lättflytande; man önskar kanske att de i kommentarerna sagt något om vissa personers vulgarismer, men annars är det hela klart och njutbart, satt på en icke alltför påträngande meter. Helt klart intressant läsning på flera sätt, till och med en smula spännande då händelserna inte är de absolut mest kända ur de gamla legenderna. Rekommenderas.

Read Full Post »

« Newer Posts