Feeds:
Posts
Comments

Archive for april, 2013

Det är några år sedan Fredrik Lindström debuterade som författare med Världens dåligaste språk, en uppgörelse med alla språkpoliser därute som tror att världen kommer gå under om någon säger »bättre än mig«. Nu är jag också i alla fall delvis självpåtagen ordmärkare, så jag känner mig en liten aning träffad. Men Lindström medger att det i alla fall i vissa fall faktiskt är rimligt att hålla emot ändringar; när de gör att nyanser och skillnader bleknar och när de berövar oss uttrycksmöjligheter. Men exakt var partikeln -s för markering av ägande placeras kommer knappast göra språket vare sig mer eller mindre precist, och är därför en världslig sak.

Annars är det rätt blandade ämnen som koms in på: varför svenskan blivit så skriftspråksbunden, så att det inte längre är avslipade utan snarare förkrångligade uttal som gäller, hur barn lär sig språk, om svenskans förmodade knapphet, om hur det offentliga språket blivit mer likt det privata.

Boken är knappast den mest vetenskapliga språkbok som skrivits, men den är roande och tänkvärd. Den hyllar den språkliga kreativiteten, till förnyelsen och vår förmåga att forma ett av de finaste redskap som uppfunnits – det som sist och slutligen gjorde oss till människor.

Read Full Post »

Jag borde inte blivit så förvånad över kvaliteten på David Gaiders The Stolen Throne: visst, det är en roman kopplad till ett datorspel, men det är ju Dragon age för tusan: då borde man inte direkt vänta sig någon enkel heroisk fantasy med hjältar i blänkande rustning och onda skurkar i svartaste svart. De onda skurkarna finns förvisso där, i form av en marionettkung på Fereldens tron, satt där av den orlesiske kejsaren, men även om den rättmätige kungen Maric ibland går omkring i rustning så är det inte någon saga varefter alla får leva lyckliga.

Den som spelat har redan nu insett vilken tid romanen skildrar: den trettio år innan det första spelet, och det uppror som kastade ut chevaliererna från Orlais och gjorde teyrn Loghain till hjälte. Han är också den ende figur man känner till sedan tidigare (jaja, Cailan är med ungefär lika mycket som han är i spelet, liksom Shale, men hon säger inget), och han visar sig vara en fortsatt komplicerad man, långt ifrån den heroiske gestalt som den senare historieskrivningen gjort honom till.

Annars syns det att det är en bok som är i viss mån skriven för att visa upp den fina värld som skapats: i princip alla platser man stöter på i spelet dyker upp på något sätt, även om det bara är i en bisats, liksom alver, dvärgar, barder, magiker, prästerskap, mörkeryngel och drakar. Man får följa prins Maric, den laglöse Loghain, krigaren och Marics trolovade Rowan och alven Katrina och deras överraskande komplicerade relationer – som sagt det finns minns här än bara en äventyrsberättelse. Det är kanske inte något som skulle klara sig utan spelet, men det är bättre än man kunde hoppas på.

Read Full Post »

Paret Berglins En färskvaruupplevelse är sannerligen inte vad det står på omslaget: även om den dateras till säsongen 2010-2011 är den fortfarande i hög grad läsbar: den dumme lille svensken har inte blivit märkbart klokare de senaste åren. Och det är snarast ännu roligare att komma ihåg vissa dumheter från ett par år sedan, som kronprinsessbröllop, Juholt, Wikileaks eller en dansande Björn Ranelid.

Allra, allra roligast är dock det som fått ny aktualitet: i en enruting står pappa och väljer en färdigrätt som innehåller »svenska köttråvaror« – och tonåringen påpekar att 300 000 kaniner slaktas årligen. Då är humorn inte någon färskvara, utan snarast vällagrat vin, upptagen när en passande rätt skall serveras.

Read Full Post »

Dick Harrisons diskuterar i inledningen till Gud vill det! två kända svenska korsfarare: Arn Magnusson och Antonius Block. Hade den skrivits idag hade troligen en helt annan nordbo också diskuterats: korståg är något som starkt intresserar en viss grupp kriminaldårar. På medeltiden var det visserligen också främst en angelägenhet främst för en begränsad grupp, men denna var desto viktigare: stormän, kungar, helgon.

Inte heller var korståg något som begränsades till krig mot muslimer: visserligen gick de mest kända av dem mot länder som kontrollerades av Muhammeds efterföljare, men då var det platserna som var det viktiga, inte folket. Men det var inte bara dit som folk drog med vapen i hand för att vinna evigheten: man slogs dessutom för att återta iberiska halvön, för att utrota kätterska rörelser, och, viktigast här i Norden, för att omvända hedningar och schismatiker. Korstågen till Mellanöstern var spektakulära men på sikt resultatlösa; de till Vendland och Baltikum är mindre kända men har gett resultat som stått sig genom århundradena (resultaten av de till Preussen sopades undan efter andra världskriget när östtyskarna kastades ut av ryssarna). Korstågen mot Ryssland ledde till slut till att gränsen mot Sverige definierades.

Nordbor deltog på alla dessa scener: danskar och norrmän stred bevisligen i det Heliga landet (och på väg dit hjälpte de ofta till med reconquistan), danskar kristnade Vendland och Estland, svenskar försökte i Estland och kapade åt sig vad som blev delar av Finland. Det är förvisso fullt möjligt att tågen mot Vendland och Ryssland hade ägt rum även korstågsideologin förutan, men den religiösa komponenten gav säkerligen råg i ryggen och hjälpte till att övertala tveksamma krigare.

Mycket av det är tämligen obekant: korståg är något man tror skett för att erövra Jerusalem; möjligen har man hört talas om Tyska orden i Baltikum – kanske också om svenskborgen i Leal och danskarna i Estland, tack vare Jan Gulliou. Men vem i Sverige har hört talas om Valdemar Sejrs lyckade ikonoklasm i Arkona, Visby som bas för korståg, syndernas förlåtelse för krig mot ryssen? Det är ju ändå inga små okända personer som varit inblandade i vissa av projekten: Saxo Grammaticus historia är till viss del tillkommen för att stadfästa minnet av de ärorika danska erövringarna, Heliga Birgitta var den som mest högljutt predikade korståg mot schismatikerna i öst.

Nåväl, som korrektiv mot sådan historielöshet är det ett utmärkt verk, som går igenom mycket av vad man kan vilja veta: vem, var, när, hur, varför, vad. Läsvärt.

Read Full Post »

Vi avslutar säsongens Christieläsning med en lite udda sak: The Pale Horse, en av de böcker som inte använder någon av hennes vanliga detektiver (även om hennes alter ego Ariadne Oliver är med och hjälper till lite grann, och dessutom kommer med en liten jeremiad över livet som deckarförfattare). Den här gången är det en liga med mördare som skall sprängas – en som dessutom tycks operera med hjälp av häxkonst.

Det hela börjar dock med en lista över namn en präst fått från en döende kvinna. Prästen dödas innan han hinner göra något med den, och varför de som står på listan gör det blir därför oklart, men snart tycks det stå klart att de alla dött i någon sjukdom, och ofta i enlighet med någon närståendes heta önskan. Ungefär här kommer Vår Hjälte Mark Easterbrook in – av en samling sammanträffanden så är han bekant med tre namn på listan, och en polisdoktor som fått höra om den. Han börjar undersöka, och hamnar i den före detta puben The Pale Horse, där det numer bor tre häxor (en del diskussioner om häxorna i Macbeth förekommer här som senare skall återanvändas i By the prickings of my thumb), som säger sig faktiskt kunna döda folk på distans, med hjälp av psykologiskt mumbojumbo.

Det hela är dock ett ganska bra mysterium (den som läst Christie förut kan snabbt bortse från häxshowen och börja nysta i en del verkligt viktiga detaljer och i stort sett lösa det hela), där till och med en sådan oroande sak som ett brottssyndikat hålls i styr och framstår som inte trovärdigt så åtminstone inte alltför nebulöst, så att man efteråt inte känner sig alltför lurad på pusslet. Och Ariadne Oliver är riktigt roande. En hyfsad avslutning.

Read Full Post »

« Newer Posts