Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Engelskspråkigt’ Category

Mitt grävande i främst Hawkeyes (Bishop) förflutna går vidare, nu i The childrens crusade, en berättelse där hon dock är den kanske minst framträdande unga hämnaren. I centrum står istället främst Billy och Tommy, och deras sökande efter Scarlet Witch, som de tror är sin alternativa mor – allt är mycket förvirrat med två helt olika personer som har möjlighet att påverka verkligheten, så här är ett försök till sammanfattning: Scarlet Witch har av olika anledningar format om verkligheten så att olika hämnare dött och nästan alla mutanter förlorat sina krafter, och har sedan försvunnit. När Billy får höra allt detta vill han rädda henne, tillsammans med sina vänner, samtidigt som såväl de äldre hämnarna som X-men vill ta henne till fånga och straffa henne.

Den ende vuxne som egentligen verkar tro dem är Magneto, som är på väg att göra upp med sitt förflutna och vill försonas med sina barn. Inget är dock helt enkelt, och det blir naturligtvis gång på gång bråk mellan olika team, vändningar på vändningar, oförsonliga viljor och riktigt dumma beslut.

Det är i åtta av nio delar riktigt snyggt och rent tecknat, med massor av detaljer, och i den åttonde närmast pinsamt enkelt. Jag vet inte om jag gillat stilen annars heller, men här var det förödande stor skillnad.

Jag vet inte heller om jag riktigt känner för att gräva ännu djupare: det här var helt visst inte någon början, men nu har jag nog läst slutet.

Read Full Post »

Jag vet inte om Joanna Russ The female man är den mest förvirrande bok jag har läst och uppskattat, men den måste vara bra nära. Själva idén med en multivärldarstolkning med divergerande historier som går att hoppa mellan (så länge man hoppar långt nog) tar författaren det någorlunda lugnt med: huvudsakligen håller man sig i vårt New York i mitten på sjuttiotalet, samma stad fast i en tidslinje där nazismen självdog innan andra världskriget, samt en framtid där mänskligheten enbart består av kvinnor och samhället fungerar helt annorlunda mot vårt.

Från dessa världar kommer Joanna, Jeannine och Janet, och därmed förvirringen: här sker en sammanblandning av författare och berättare på ett sätt som gör att man aldrig kan vara riktigt säker på vem som berättar, och om personen egentligen skall föreställas befinna sig i rummet kroppsligen. Den avancerade leken med perspektiv har förvisso en poäng, men det tar ett tag innan den framkommer.

Det huvudsakliga ärendet är annars feminism, och att se till att läsaren vet precis hur jävla dumma idéer är om att Riktiga Kvinnor minsann bara vill stanna hemma och ta hand om man och barn och annat man hoppades skulle ha lämnats kvar förra milleniet. Det är lite uppgivet, men inte såpass att humor inte är verksamt, och det går ju alltid att hoppas på Janets framtid.

Vissa delar är medvetet obehagliga att läsa, när satiren över mäns ömtåliga självkänsla blir för bitande eller boken försöker illustrera hur jäkla obehagliga idéer om kvinnor som egentligen i avsaknad av rationellt tänkande egentligen är genom att applicera dem på män, och det finns nog de som skulle finna detta obehag väl starkt (bland dessa rimligen precis de som mest borde utsättas för det). Caveat lector.

Read Full Post »

Jag hoppas det är så att jag faktiskt missat någon samling med Ms Marvel, för det känns absolut inte på något sätt rimligt att hon skall ha

  1. Dött.
  2. Återuppväckts
  3. Förklarats vara en mutant

i annat än hennes egna serie (nu utan annan undertitel än The new mutant, vilken också verkar återkomma på kommande samlingar?). Att hon numer ingår i nästan varenda hjältegrupp må väl vara en sak (hon kommer rimligen snart upptäckas vara halvkanadensisk och gå med i Alpha flight), men någon slags anständighet mot de som läser om henne specifikt får det väl finnas?

I vilket fall: här är hon världens enda mutant som klarar av att passera, även när Orchis, den här vändans onda tech-skurkar försöker detektera dem, och skickas därför till ett sommarläger som de sponsrar för att försöka infiltrera deras labb. Det går sådär, och snart flyger det runt drönare för att hitta henne istället. Bruno finns dock där, och har lärt sig lite av Kamalas hoppfulla retorik, så kanske går det att ta sig an även en jättelik robot med dödslaser.

Inte helt säker på om jag egentligen tycker denna riktning för serien verkar lovande, men den är i alla fall tydlig och inte en upprepning av vad som kommit tidigare, så det skall nog ordna sig den här gången också.

Read Full Post »

Jag tror knappt jag hört talas om Leslie Marmon Silko när jag fick hennes Ceremony, en bok om Tayo, en ung krigsveteran från Lagunareservatet, en före detta krigsfånge som tillsammans med andra snabbt lär sig att den där uppskattningen de fick när de gick omkring i uniform i krigstid inte var mer än ytterligare en lögn. Han har uppenbart PTSD, en enorm ångest över den kusin han inte kunde få med sig hem från kriget, en familj som redan tidigare skämdes över honom och bara flaskan som medicin.

Tills en dag spiralen nedåt bryts, vänds: han träffar en äldre indian, som har en stor ceremoni för att stoppa de häxerier som långsamt bryter indianernas vilja. Tayo dras in och finner plötsligt en ny mening, en som skiljer sig från de vitas torftiga vetenskap och giriga förstörelse. Helt plötsligt finns det kanske möjlighet till respekt i egna och andras ögon och en tillvaro där varje natt inte slutar i vrålande gråt.

Ceremony är en bok som ställer en hel del krav på läsaren: den bryter upp historien, placerar ut bitarna i ett delvis ickekronologiskt mönster, där allt inte sker med materiell realism, och där gamla berättelser bryter in och speglar Tayos resa och ibland pekar ut en ny riktning. Jag vet inte om jag riktigt förstår, eller bör kunna förstå allt den har att komma med, men något har jag troligen fått med på vägen.

Read Full Post »

Jag tror jag egentligen mest plockade upp Strange: I belong to death för att jag gillade omslaget. Jag har egentligen inte läst om doktorn tidigare, och intrycket jag då har fått är att marvelmagi bara är aningen mindre godtyckligt än fjärde-väggen-brytande -pool-figurer. Här har Stephen Strange gått och dött, och hans fru Clea måste ta över manteln figurativt och bokstavligt.

Med den kommer problem: döda hjältar som proppats fulla med döda själar och som nu måste stillas, en liemanliknande figur som försöker göra just detta, en mystiskt inriktad gangsterliga samt Cleas mor. Naturligtvis visar sig saker hänga samman, men exakt hur i alla detaljer får man införskaffa del två för att få reda på. Snyggt tecknat och berättat är det i vilket fall.

Read Full Post »

I volym 16 av Lumberjanes, Mind over mettle, så råkar Mal hamna i landet med förlorade saker (alltså platsen där dinosaurier bor), och de andra måste försöka hjälpa henne att hitta tillbaka. Ett litet, litet inbrott senare och så är de där; en liten, liten vansinnesfärd på dinosauriedragen släde senare och så måste de hjälpa till och öppna ett bergspass som blockerats av en nedfallen rymdstation, utan att uppröra andra dinosaurier för mycket.

Det är ett ganska rättfram äventyr, alltså, med en del humor inslängd, och kanske lite mindre fokus på de budskap som annars ofta skrivs fram aningen övertydligt: vänskapen finns där, liksom en liten bit om vad det innebär att vara modig, men mest är det bara spänning. Vilket faktiskt är ganska uppiggande.

Read Full Post »

Amos Tutuolas My life in the bush of ghosts är möjligen den konstigaste bok jag läst: upplevelsen är ungefär som att läsa en översättning av en hög sagor där halva historierna tappats bort och man helt saknar kontext.

På ett sätt är handlingen lätt att sammanfatta: den unge berättaren flyr undan en slaveriattack och hamnar i spökenas vildmark. Där träffar han på en hög spöken som är mer eller mindre välvilligt inställda till honom (tendensen är »mindre« i början, »mer« på slutet), innan han efter många år kan återvända hem. Sammanfattar man så fångar man inte alls vad som gör historien så svår att greppa: spökena beter sig inte alls som europeiska spöken, utan verkar snarare påminna om troll, vittra eller andra varelser som har sin egen värld med andra regler, men där man inte har någon tydlig bild av vad dessa regler är.

De flesta spöken verkar leva i städer, där alla spöken liknar varandra. Oftast innebär en ny sådan by att berättaren hamnar i problem, men i bland lyckas det honom bättre. Engelskan har likaså ett starkt substrat av någonting annat, med ord och meningsbyggnad som följer något andra regler än man är van vid. Liksom historierna går det att följa med, men känslan är ändå att man inte riktigt förstår vad som pågår: man famlar efter ett tolkningssätt som skall hjälpa en att bottna, men det vill sig aldrig riktigt: man kan gissa att det finns vissa idéer, men man vågar ändå inte lägga all tyngd på dem. Är detta en del av poängen?

Read Full Post »

Jag tror inte The definitive Fantastic Four lyckades med sitt syfte: efter att man läst en samlingsvolym av denna typ skall man väl egentligen vilja söka upp mer? Läsa mer om Fantastiska fyran vid någon tidpunkt i deras långa karriär, en karriär som väsentligen varat lika länge som Marvels universum.

För Fantastiska fyran var ju den första serie som Stan Lee och Jack Kirby skapade, och som gjorde att Marvel åter började skriva om superhjältar (och sedermera återupplivade några av de äldre sådana som gått ur tryck), och som dessutom visade vägen mot serier där hjältarnas vardagsliv var lika viktigt som stunderna de drog på sig kroppsstrumporna.

Idag är dessa tidiga serier hopplöst åldrade. Delvis är det fullt väntat när man försöker hålla sig framför den riktiga vetenskapen, men där finns också de otrevliga bismakerna: Things uppenbara behov av terapi, misogynin i att kalla Sue Storm »Invisible girl«, och Reed Richards självupptagenhet. Mycket är också serietidningsfånigt – när vi första gången möter Doktor Doom tvingar han dem att åka tillbaka i tiden för att stjäla Blackbeards skatt (visserligen förklaras den innehålla magiska juveler, men ändå). En del av Richards tidiga uppfinningar verkar snarast höra hemma i långa reklamblock med direktförsäljning.

Annars är just Doom viktig att nämna: han är den skurks om de slåss med igen och igen (Mole man dyker förvisso också upp ett par gånger), men når aldrig riktigt fram till sin potential som suverän och i full kontroll över sig själv – vilket möjligen beror på att just Reed utgör en av få mentala svagheter.

Totalt är det sju äventyr (vissa längre, andra kortare), från 1961 till 2003. Det är kanske i alla fall delvis centrala delar av Marvels historia, men det hindrar inte att de sällan känns så intressanta. Kanske beror det främst på att urvalet är så uppenbart begränsat, en så liten del så att det trots att framgången från början byggde just på att det gavs plats också för familjehistoria så blir det här ändå mest bara äventyr.

Read Full Post »

Att säga att jag innan jag fick den lilla samlingsvolymen The great hunger aldrig hört talas om Patrick Kavanagh hade inte varit sant: jag hade hört hans namn många, många gånger som en del av ett mellansnack på en inspelning av ett liveframträdande. Mer än så var det dock inte.

Nu när jag läst dessa femtio sidor poesi tycker jag det är synd, för jag fann att jag faktiskt uppskattade denna väldigt leriga skildring av landsbygden. Temat är långtifrån nytt i poesin, men annars är det vanligen skördemän på väg hem, Fridolin som längtar, eller i värsta fall cosplayherdar i bräkande idyller. Om Kavanagh skildrar herdar mjölkar de kor, om han skildrar åkerbruk är det plöjning eller potatisskörd, och i den långa titeldikten visas hur livet gått Patrick Maguire ur händerna som följd av en alltför långlivad moder, kyrklighet och feghet.

Visst finns det idylliska stunder också, men det känns som fullt uppnåeliga idyller: en ljusövergjuten å, en skuggig björk, och en glädje över Guds vackra värld. Visst är det Irland, men det skulle nästan lika gärna vara någon annan nordeuropeisk landsbygd på tunga men goda jordar.

Read Full Post »

Riktigt varför Beyond the limit börjar med att introducera en kusin till Ms Marvel som sysslar med superavancerad fysik är lite oklart. Nog finns det tillräckligt många labb som pysslar med saker som kan orsaka öppningar till parallella universa ändå? I vilket fall, Kamala är där, en skum typ i långrock (dock prydligt märkt med symbol på ryggen) bryter sig in, en olycka verkar nästan hända, och sedan åker Kamala hem.

Allt detta är med superhjältemått mätt en vanlig långhelg. Vad som är mindre vanligt är att hon sedan hamnar mitt i någon slags Bollywoodverklighet. Sedan kommer det fram i att den där multiversumhändelsen ledde till att Qarin hamnade i Kamalas verklighet och fick en del av hennes krafter, och att Qarins verklighet verkar ha gått i rök, inklusive hennes version av Ms Marvel.

Lite mumbo-jumbo, en inte speciellt oväntad vänding, och kraften i vänskap senare och allt verkar frid och fröjd igen: förutom snubben i långrock, men jag undrar om de verkligen gjorde något med honom? Om inte förstår jag inte riktigt varför, eftersom detta verkar vara en helt OK tappning av Kamala, utan egentliga försök att omdefiniera henne alltför mycket men ändå visst framdriv i hennes värld.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »