Feeds:
Posts
Comments

Archive for maj, 2008

Steven Saylor måste vara nöjd med idén bakom Romarblod: att ta en hårdkokt deckare – fast inte så råbarkad som Mike Hammer, som någon idiot skrivit på omslaget, utan snarare Sam Spade eller ännu heller Philip Marlowe – och placera honom i antikens Rom. Med en sådan huvudfigur kan man ju traska runt lite vart som helst i det romerska samhället, och besöka såväl en bordell, en av diktatorn Sullas gunstlingars palats, ett badhus (skillnaden mellan dessa tre är på vissa sätt mindre än man kan tro), en liten lantlig håla, Forum, ja nästan allt man kan tänka sig, samtidigt som man kan kommentera på detta samhälle som på vissa sätt är märkligt likt, på andra sätt årtusenden från vårt. Fast hade det stannat där hade det nog blivit lite väl blodfattigt; en bra historisk roman bygger ju lika mycket på vad som är känt som vad som inte är känt. Det verkliga genidraget var således att koppla ihop huvudpersonen Gordianus med Cicero: helt plötsligt kom det ett skelett att bygga upp historien kring.

Tyvärr gjordes detta en smula valhänt: dels bryts fiktionen ibland av kommentarer som inte stämmer riktigt med berättarrösten, till exempel om romarnas fantasilösa namnskick, dels lämnar slutet en del övrigt att önska, eftersom den sanning som till slut avslöjas inte nås genom huvudpersonens förfarande. Dessutom framställs denne i början som besittande en ganska god logisk förmåga, och förbluffar en besökare på det typiska Holmeska sättet genom att berätta en massa saker som han egentligen inte kunde veta, bara för att senare vara i det närmaste blind för vissa saker. Möjligen går det att avfärda dem med fördomar, men man kan inte låta sin huvudperson hålla en sådan växlande mental kapacitet. På liknande sätt har huvudpersonen utrustats med ett socialt patos som troligen inte är helt passande för en man från denna tid, men som kanske är nödvändigt idag.

Nåväl, som historisk roman placerad i Rom får den ändå goda vitsord; det märks att författaren är kunnig och lagt ner energi på den biten. Som deckare är den inte lika väl ihopsnickrad, men får ändå godkänt.

Read Full Post »

För ett par år sedan, bestämde sig Folkpartiet för att en Svensk Litteraturkanon skulle inrättas, för att rätta upp ungdomarna och få dem att läsa litteratur. Jag är tveksam till sådana projekt; när jag läst sådan litteratur har det snarare varit trots än tack vare att jag varit tvungen att läsa ett visst verk (möjligen undantaget Bellman; i gymnasiet hade vår svensklärare vett att spela Thåströms Märk hur vår skugga, vilket jag minns jag tyckte var trevligt). Fast viss nytta gjorde det ändå: Jag vet nu att jag inte behöver försöka mig på heliga Birgittas uppenbarelser, för de jag redan läst var träiga nog. Nåväl, någon som fått mer gehör för liknande idéer är i vilket fall den danske undervisningsministern Bertel Haarder, som lyckades övertala Nordiska rådet att upprätta en sådan. Uppdraget gick till herrar Torben Brostrøm och Anders Juhl Rasmussen, som var färdiga i mars i år. Först nu tycks de svenska tidningsdrakarna reagerat, DN främst på att de svenska rådgivarna inte tycks haft den insyn i arbetet man kunnat hoppas på, vilket kanske får sägas vara ett perifert problem.

Den kritik som SvD kommer med är då värre, eftersom den i princip underkänner hela projektet som »maktspråk«, ett sätt för danskarna att exportera det inskränkta synsätt som företräds av Dansk Folkeparti. Med den saken får det vara hur det vill, men man kan undra varför det klaga så på att det blir en »snuttifiering«? Skall man täcka hela norden på bara(!) 700 sidor kan man inte göra annat än kapa, kapa, och kapa än mer; antingen blir det få författare med gott om exempel från dessa, eller många författare med korta exempel. Som syftet var att ge smakprov på all möjlig nordisk litteratur är det knappast förvånande att det blev det senare alternativet.

Betydligt snabbare att reagera på nyheten var Berlingske tiderne, som recenserade det hela redan i mars. Upphovet till klagomålen därifrån är inte syftet i sig, utan urvalet, som anklagas för att vara för konservativt, kanske till och med reaktionärt, vilket innebär att antologin inte, som utlovat, sträcker sig »fra de ældste tider til nutiden«, utan gör halt någon gång 1970. Vilket förstås är mindre bra, om man nu verkligen skall ge en komplett bild. Det är förvisso inte en helt enkelt sak att avgöra vilka av samtidens författare som skall komma att stå rycken, men det kan man nog inte förvänta sig att alla äldre författare skall göra heller. Och då riskerar man verkligen att det hela blir ett utryck för inskränktheten, om man inte släpper fram författare som skriver om de problem som faktiskt är specifika för dagens samhälle; inte bara i form av den moderna kampen för ett mer jämlikt samhälle.

Read Full Post »

I Svenska Dagbladet fanns det för en tid sedan en understreckare om LHC (nej, inte hockeylaget, utan Stora smällaren, för att låna en översättning från DN), samt relaterade fysikaliska koncept. Hyggligt bra populärvetenskap, även om till och med jag som inte är så värst inne på just det området kunde hitta något misstag när jag idag läste den. Det var en bra idé att vänta lite med att göra detta, eftersom kommentarerna ger en fin, men ganska beklämmande, provkarta på hur man förhåller sig till vetenskapen.

Först ut är naturligtvis de som vill vrida klockan tillbaka till en tid då sanningen stod att finna i Bibeln, och som tycks vara avundsjuka på att pengar numera spenderas på tunnlar i underjorden istället för kyrkobyggnader (och förvisso är det väl en viss poäng i att Sixtinska kapellet är ett Great wonder i Civilization medan CERN inte är det). Med dessa följer olika nonsensargument (här bland annat i form av påståendet att »liv kan aldrig uppstå ur död materia genom en explosion«) .

Som svar på ovantsående personers galenskaper så träder naturligtvis deras gamla vanliga motståndare fram. Dessa tycks visa upp mer varierande grader av fanatism, allt ifrån de som fått för sig att allt som är sant är vetenskap (»bullshit som filosofi«), till de mer moderata, i det här fallet representerat av någon som förfäktar en blandform, som litar på vetenskapen men tycks tro på en gud som opererar i de tassemarker som inte karterats av vetenskaparna ännu.

I detta fall får man en bild av en person som är beläst men inte kunnig: således inleds med att hänvisa till Thomas av Aquinos fem gudsbevis, vilka väl får sägas eka rätt tomt idag. Ett av dessa bygger dock på påståendet att »inget kan skapas från intet«, varefter han prompt säger emot sig själv, när han helt korrekt hävdar att Heisenbergs osäkerhetsprincip gör att par av en partikel och dess antipartikel kan skapas.

För att runda av det hela dyker även den siste av de mer eller mindre tokiga betraktelsesätten av vetenskapen upp: en tvättäkta galning, i form av Ingvar Åstrand, från Uniphysics

Read Full Post »

Under en period på lite mer än 300 år kastades Europa med oregelbundna mellanrum in i storkrig; en  ovana som äntligen tycks vara avkastad. Det första av dessa krig var det längsta, då det kom att ta trettio år, trettio år fyllda av lidande då Europa skakades i paroxysmer. Det hela startade och slutade i Prag.

I denna Kejsarens residensstad – vid denna tid fanns det bara en Kejsare, och han ledde det heliga romerska riket av tysk nation; den ryske monarken hade förvisso en motsvarande titel men ledde fortfarande bara en andra rangens makt – så inleddes striderna enligt gammal god böhmisk sed genom att kejsarens ståthållare defenestrerades. Kejsaren ingrep, och Böhmen – som verkar ha haft en stark böjning mot det religösa fritänkandet – återkatolicerades. Sedan kom turen till resten av det tyska riket. Ett danskt ingripande ändade i fiasko, och Tyskland verkade vara på väg att bli en modern nationalstat. Då ingrep Gustav II Adolf. Denne lyckades i början väl, men efter att vid Nürnberg hamnar i en synnerligen prekär situation nödgades han tåga norrut, och stupade så den 6 november 1632 vid Lützen, till fromma för alla som vill gissa portkoder. Nu blev kriget mer och mer förvirrat, och böljade fram och tillbaka. Slutligen lyckades, via franskt stöd och ett mer kompetent högre befäl, dock till slut Sverige med allierade få överhanden. I krigets sista självande månader plundrades så Prag, under vilket en av de ståthållare som behandlats så vanvördigt 30 år tidigare dräptes. Under dessa trettio år hade den politiska verkligheten omvandlats. En av de få otvivelaktigt goda saker som kriget medförde var att de religiösa tvisteämnen som föranlett det nu tappat mycket av sin kraft. Staterna skulle förvisso fortsätta att reglera sina innevånares tro – ironiskt nog med det Sverige som sagt sig strida för denna frihet som ett av de främsta exemplen – men Europa skulle aldrig mer störtas ned i ett religionskrig, även om andra ideologier skulle komma att göra minst lika mycket ont.

Om detta första Krig, liksom andra tilldragelser i och till viss del utanför Sverige, handlar Peter Englunds Ofredsår. Berättandet om detta blandas med inblickar i den unge Erik Jönssons (sedermera Dahlberg) liv, samt diverse utblickar mot områden i det dagliga livet – hur man reste, vad man åt, hur dygnet inrättades. Resultatet är mycket imponerande, även om fokus starkt ligger på de svenska görandena. Detta är dock nästan den enda förbehåll jag vill ge, och den som vill läsa om hur Sverige transformerades från ett pytteland i Europas utkant till en stormakt på lerfötter torde ha svårt att kringgå detta verk.

Read Full Post »

President Licoln hade verkligen inga skäl att känna sig nöjd med sitt högre armébefäl. Gång på gång visade sig de generaler som gavs befälet över östarmén helt oförmögna att komma till rätta med Robert E. Lees Army of Northern Virginia – först ut att försöka var George McClellan, som i än högre grad än Fabius Maximus förtjänade dennes öknamn, därefter John Pope, som på ett sällsynt vackert sätt utmanuvrerades av Stonewall Jackson som kringgick hans armé och förlöjligade honom, varefter Maryland kunde invaderas och Washington hotas. Efter detta togs McClellan åter till nåders, och lyckades vid Antietam stoppa söderns anlopp varefter även han rundades och slutgiltig befriades från sin post.

Därefter försökte Ambrose Burnside – vars utseende gjort att hans efternamn i omkastad variant fått ge namn åt polisonger på engelska – gå mot den konfedererade huvudstaden Richmond, men besegrades även han snöpligen. Därefter fick Joseph Hooker, kallad »Fighting Joe« – en karlakarl, vars efternamn dock av allt att döma inte gett fått ge ett av namnen åt en viss yrekskår hos vilken han skall ha varit flitig kund –, chansen. Till en början tycktes detta vara ett gott val; han lyckades på ett fint sätt forsla sin armé från dess vinterläger vid floden Rappahannock till motståndarsidan, och intog en stark postion. Återigen lyckades dock sydstatsgeneralerna med det omöjliga, och Jackson tog sig genom en skog som ansågs ogenomtränglig in mot nordstatsarméns ena flank och skulle ha tillintetgjort den om inte olyckan varit framme: efter en spaningsritt misstogs Jacksons kår för nordstatare och beköts av sibna egna; Jackson träffades svårt och avled.

Nu tycks Lincoln ha misströstat så till den milda grad att han själv införskaffat handböcker i fältherrekonsten i syfte att själv ta befälet. Befälet gavs dock till George Meade, och denne lyckades faktiskt hålla fienden stången vid Gettysburg – fast om man får tro Robert E. Lees senare uppgifter hade utgången blivit en annan om han kunnat ha Stonewall Jackson vid sin sida. Därefter hade dock inte mycket hänt, och man eftersände därför en general från den västliga scenen, där sakerna artat sig bättre för nordstaterna. Den därifrån anlände mannen hade rykte om sig att vara alkoholiserad, och baktalades av snart sagt alla utom Lincoln. Hans namn var Ulysses S. Grant, och nu vände kriget. Grant var förvisso inte någon speciellt skarpsinnig general (vilket för all del inte behövde vara någon nackdel. Wellington var heller inte någon blixtrande intelligens), men han fick nu sköta kriget utan inblandning från höga dignitärer i Washington, och kunde således ostört gå till verket. För att tala med Frans G. Bengtsson gjorde han det likt en man med en klubba som gick till strid mot en fäktmästare. Det hela urartade nu ett tag till ett rent utnötningskrig. Nordstaterna hade all demografi på sin sida, och det var bara överlägsenheten i fråga om högre befäl som hade hållit och höll sydstaterna i matchen.

Efter att Grant på ett par veckor förlorat 70 000 man – vilket var fler än hela Lees armé – så tröttnade han dock på denna form av krigföring och övergick till ett ställningskrig. En raid från en sydstatsarmé lyckades faktiskt ta sig ända till Washingtons utkanter, men Grants ställning var märkligt stark. Nu började också demografin ta ut sin rätt, samtidigt som nordstaternas västliga framgångar gav verklig frukt. Lees linjer sprack, Richmond intogs, och när han upphanns vid Appomattox fick han sträcka vapen, varvid inbördeskriget var över. Lee blev sedermera rektor vid lycéet I Lexington, medan Grant blev förenta staternas president.

Read Full Post »

Carl Jonas Love Almqvist skaldade att »blott Sverige svenska krusbär har«. Idag är det möjligen svårt att förstå uppskattningen av just detta ganska syrliga bär, växandes på taggiga buskar, även om jag har fina med dunkla minnen av krusbärskräm. Nåväl, raden syftar väl nu mer på svenskarnas egenheter än en uppskattning av en viss bärsort. I grenen »originella befolkningar« så finns det väl ett land som lägger Sverige, och övriga nationer, långt bakom sig: Storbritannien. Britterna har ett gediget rykte som excentriker, och en notis i SvD stryker lite extra färg på denna bild. För i vilket annat land skulle en brist på te anses vara den största risken vid ett kärnvapenanfall?

Read Full Post »

För ett par år sedan köpte jag på bokmässan en liten antologi med bellmanska alster, valda ur de två fredmanska samlingarna. Utgåvan tycks ha varit framgångsrikt, för härommånaden hittade jag en komplettering, kallad Bellman II, som innehöll allt det utelämnande. Tyvärr är det såhär i efterhand ganska tydligt att det här utlämnandet var en god idé. Mycket av det nya skiljer sig faktiskt inte från mängden. Det är förvisso inte dåligt, men inte är det samma schvung som i Nå, skruva fiolen eller samma ståt som i Vila vid denna källa. Fast det kanske bara är fråga om ovana; det mesta av det som står med här är sådant som inte tolkats av någon av de riktigt bra Bellmantolkarna (det vill säga främst Sven-Bertil Taube, Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk); således hör de ofta till de låtar som spolas förbi när de kommer upp i spellistan eller bara lyssnas till med ett halvt öra. Ett par guldkorn finns det helt visst, men det är alltså en ganska spretig samling. Guldstjärna skall dock delas ut för det arbete som lagts ned på att skaffa lämpliga illustrationer. Jag tror att det är uppemot ett tiotal konstnärer som fått bidra, bland dessa skalden själv, och bilderna höjer verkligen läsvärdet.

Read Full Post »

Hur tusan skall man beskriva Jostein Gaarders Sofies värld? Förvisso torde de flesta ha hört talas om den och kanske också läst den, men om någon nu helt missat den kan den sägas vara en översikt över västerlandets filosofiska historia, berättad i romanform. Fast det är ju till kanske bara början, för boken försöker inte bara berätta om filosofin, utan också få läsarna att ställa sig de där frågorna om varifrån vi kommer och vart vi är, eller bör vara, på väg. Eftersom den även riktar sig till ickevuxna läsare (»lämplig från 13 år och upp«, skulle man kanske kunna skriva), så blir den kanske någon gång lite övertydlig med detta, liksom vissa resonemang blir väldigt ytliga (på 500 sidor skall man inte bara få plats med filosofin, utan också romanen). När den skall beskriva fysik blir det också heltokigt; de celesta kropparnas rörelse förklaras med attt de är under ständig påverkan av två krafter: gravitationskraften och en mystisk tröghetskraft.

Förutom detta märker man också en annan klar brist, som redan nämnts: boken behandlar nästan bara västerländsk filosofi. Buddha skymtar förbi ett par gånger, men annars är det främst antikens Grekland och det eftermedeltida Europa som behandlas. Synd. Å andra sidan får man ett par europeiska gestalter som man kanske inte annars tänker på i termer av filosofer. Att Marx kan räknas som sådan är kanske inte är så konstigt, men Darwin och Freud är kanske lite mer udda. Med dem kommer dock andra märkligheter: Freuds teorier, som vid de här laget till stor del får sägas ha skjutits i sank, presenteras som sanning. Än värre är det med Darwinismen. Rashygien benämns i tämligen positiva underlag, utan att några egentliga invändningar reses. Man hade väntat sig lite mer problematiserande, lite mer av att visa på hur den tanken (och för den delen andra) kan missbrukas.

Ramhistorien (eller snarare ramhistorierna; halvvägs genom görs en pop utan föregående push) är just ramhistorier. De tar visserligen en hel del plats, och ställer en del egna filosofiska frågor, men de dominerar inte, och är knappast anledning nog att plocka upp boken. Det här läser man om man vill ha en någorlunda lättsam introduktion till filosofi, inte annars.

Read Full Post »

Latin. Vad nytta kan man ha av det idag? Den vetenskapliga världen har sedan länge gått över till folkspråk och dålig engelska, och det finns översättningar av alla klassiska verk. Kvar i vardagslivet finns en hord naturaliserade låneord och översatta uttryck, liksom några fraser för den som vill visa på bildning, oavsett om den finns där eller ej. Och där, någonstans, är väl Ebbe Vilborgs Latinska citat tänkt att ha sin nisch: de som vill ha fatt på något klassiskt citat på latin att svänga sig med, och de som utsätts för dessa, skall båda kunna använda boken som uppslagsverk. Det finns således en hel del citat, men inte en oöverskådlig mängd. I första hand rör det sig om klassiker av typen »Vare, legiones redde!« och »alea iacta est«, men det finns en del matnyttigt från senare åldrar, ja i slutet finns till och med ett stycke med moderna citat översatta till latin. Hur nyttigt det är kan kanske diskuteras, men det tjänar i alla fall till att ta död på myten om att latin skall vara ett så kompakt språk: vissa av dem är bra långa, som »omni modi operandi probantur, nisi forte iniucundi sunt«, vilket alltså betyder »alla sätt är bra utom de tråkiga« (från Voltaire). Urvalet känns här en smula stelt; det hade gärna fått vara mer populärkultur. De roligaste är troligen: »communistam sinu fovi!« och »age, dédeuc; redde me felicem«. Det senare är Dirty Harrys klassiska replik »Go ahead punk, make my day«, men vad det förra är kan ni få gissa själva.

Read Full Post »

Sveaborg

För 200 år sedan fick Sverige sin egen dolkstötslegend. Då kapitulerade nämligen Sveaborg under Carl Olof Cronstedt. Cronstedt hade en månad tidigare lovat göra detta om inte förstärkningar anlände från Stockholm, men underrättelsen nådde inte dit förrän det var för sent. Därmed hade den lika enkla som dumma svenska försvarsplanen gått upp i rök, eftersom denna gått ut på att dra sig tillbaka under vintern fram till dess att under sommaren en utbrytning från Sveaborg skull göras och ryssen krossas. Planen hade kommit till i avsaknaden av ett karelskt näs att försvara, men den långsamma reträtten förrödde de svenska truppernas moral. Kriget slutade med katastrof för Sverige, av samma grad som den katastrof som 150 år tidigare drabbat Danmark: en tredjedel av riket förlorat. Mycket bläck har ödats på Cronstedts beteende, och huruvida det var förräderi eller ej. Därigenom har ett otvetydigt förräderri också hamnat i skuggan: statskuppen mot Gustav IV Adolf. Denne halsstarrige pliktmänniska, som infamt skildrats av Runeberg i Fänrik Ståls sägner där han ikläder sig Karl XII:s kläder från Narva, förefaller ha till viss del liknat denne, men där Karl XII faktiskt hade en realistisk chans som dock missades spelade hans efterföljare klart över sin hand. Mitt under brinnande krig avsattes han, aningen mer än ett år efter Sveaborgs fall, och den nya regimen kunde i september sluta freden i Fredrikshamn.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »