Feeds:
Posts
Comments

Archive for oktober, 2009

Den som vill läsa skönlitteratur som visar vilka fruktansvärda former det europeiska erövrandet av övriga världsdelar tog torde närmast reflexmässigt sträcka sig efter Joseph Conrads (egentligen Józef Teodor Konrad Korzeniowski) Heart of Darkness. Och visst, det är onekligen en vidräkning med det kanske vidrigaste av alla vidriga kolonisationsföretag som någonsin sjösatts, ett företag som Conrad själv upplevt på ungefär samma sätt hans alter ego, bokens berättare kapten Marlow, får göra, men den som förväntar sig en skildring av ett Eden som våldtas av den vite mannen kommer få problem: mörkrets hjärta – barbariet – ligger ständigt på lur i människan, och den mörka, klaustrofobiska djungeln får det att slå i alla som stannar där för länge – såväl européer som afrikaner.

Den mest kände av de personer som figurerar – de flesta är för övrigt mer eller mindre baserade på verkliga förlagor – är naturligtvis Kurtz, befälhavare på den mest avlägsna stationen, under lång tid avskuren från all kontakt med civiliserade människor, och som trots att han kom dit med de högsta ideal nu verkligen har blivit som infödd: Nietzsches varningsord för den som skall slåss med monster kunde stå som bokens motto. Kolonialismen är ett avskyvärt projekt, inte bara för att fördärvar de som koloniserats, utan också för att även kolonisatörerna till slut blir fördärvade – om de nu inte var det från början –, och den Kurtz som skriver välformulerade artiklar till The Society for the Supression of Savage Customs kommer att övergå till en som skriver ett postskript bestående endast av »Exterminate all the brutes!«. När afrikanerna beskrivs – oberoende av om de är slavar som satts att sköta ångpannan på Marlows båt eller krigare under Kurtz spira – så är det alltid som »brutes«: när de inte är totalt kuvade är de vidskepliga, lättlurade infödningar.

Vad gäller formen så är det omöjligt att inte imponeras av att någon som lärde sig engelska som tredjespråk i tjugoårsåldern kan forma sådana monumentala meningar, värdigt skridande framåt likt en senator på forum. Ibland tar förvisso viljan att ta sig ut som en bärare av djupa sanningar lite väl yviga uttryck, men för det mesta är det en ren njutning att läsa. Heart of Darkness är ingen trevlig bok, men den är ett gott bevis på att alla böcker inte behöver – inte får – vara trevliga.

Read Full Post »

Peter Madsens Valhall-serier verkar mycket populära; de flesta installationer i serien är för länge sedan slut på förlaget och går bara att få tag på i begagnat skick. Speciellt sällsynta förefaller del tio och elva vara, för vilka man får betala många hundralappar när de dyker upp på aktionssajter. Ett alternativ är då att vända sig till källan och istället läsa på danska, vilket för en någorlunda språkbegåvad svensk bör gå alldeles utmärkt.

I Gudernes gaver är det berättelsen om hur Loke efter att ha klippt av Sivs hår måste, för att skydda sig från Tors vrede, leta upp dvärgasmeder för att skapa guldhår som ersättning. Handlingen följer tämligen troget underlaget, även om en del extra tillkommit som gör Brocks insisterande på att få Lokes huvud lite mer förståeligt. Det hela är upplagt som en berättelse runt lägerelden, där Loke försöker framställa sig i så god dager som möjligt men av Tor och Siv tvingas till ärlighet, vilket ger möjlighet till en del roliga poänger, i synnerhet när Tors första möte med Siv beskrivs ur de bådas perspektiv.

Även Mysteriet om digtermjøden leker med själva berättandet, och är utformat som en gammal film noir – Oden sitter på sitt kontor och spelar schack med Mimer när han uppsöks av två dvärgar som vill ha tillbaka sitt mjöd, vilket leder till efterforskningar som når ända tillbaka till tiden just efter asarnas krig med vanerna, och uppdagar flera olika småhärvor av svek och bedrägeri som tillsammans invecklar sig till en enda stor. Det hela är mycket snyggt utfört, både i troheten mot originalet och anpassningen till den nya ramen.

Sammantaget får väl sägas att det inte är förvånande att just dessa tagit slut; de kan vara det bästa Madsen producerat, med drivet berättande och historier som fyller ut hela det tillgängliga utrymmet – något som tyvärr inte gäller för de tre senare album som hittills släppts på svenska.

Read Full Post »

Att skriva populärvetenskap är inte lätt: ofta blir det vetenskap, men inte populärt, eller så blir det populärt, men inte vetenskap. Ett av de senaste årens mest hyllade försök i genren är Bill Brysons En kortfattad historik över nästan allting. Tyvärr hamnar den – eller i alla fall de delar av den där jag har kunskaper nog för en yrkesmässig bedömning– väldigt ofta i den andra fällan: nästan varenda gång som det handlar om fysik går det att upptäcka små men väsentliga misstag, som var och en med en halv examen i fysik borde kunnat rätta: okunskap om vad negativa potenser av tio innebär, småskojiga felstavningar som »Large Hydron Collider« (inte helt fel: LHC skall ju faktiskt smälla ihop en viss typ av vätekärnor) och sammanblandning av Paulis uteslutningsprincip med kvantsammanflätning. Sånt gör ju inte direkt att man känner stort förtroende när det kommer till andra områden, som till exempel geologi, paleontologi eller evolutionsbiologi, vetenskapsdiscipliner som också får mycket utrymme.

Annars är den populära biten välhanterad, med kanske bara ett något för stort intresse för de kufiska personer och udda anekdoter som vetenskapens annaler är fyllda med, och det är inte utan att man instämmer när Bryson karaktäriserar strängteori och annat liknande som »det slags tankar som skulle få dig att flytta på dig om de framfördes av en främling på en parkbänk«. Tyvärr lider den som så många andra försök i genren något av eviga liknelser i stil med »lika många som antalet pingisbollar som ryms i Albert Hall«; egentligen helt poänglösa då veterligen ingen verkligen fyllt Albert Hall med pingisbollar och nästa jämförelse blir »antalet tennisbollar i Globen«. Alla jämförelser av sådan art blir till slut poänglösa då hjärnan för länge sedan gått över till troll-räkning: »ett, två, många«. Bryson tycks också lite förtjust i att citera utan att man egentligen ser vad det skall vara bra för: möjligen är han medveten om att han kan ha gjort misstag och försöker undvika fler.

I slutändan bör man dock bedöma populärvetenskap utifrån dess syfte: att bibringa en någorlunda kunnig allmänhet resultat från vetenskapens område. Även om Brysons försök är underhållande, så är innehållet ofta så skakigt att det måste ses som åtminstone ett halvt misslyckande.

Read Full Post »

Bildning

För några dagar sedan fanns en intressant understreckare i SvD om bildning och vad som sker med den nu när vi har internet lite varsomhelst och hursomhelst (för övrigt har flera av den senare dryga veckans understreckare varit bra och läsvärda, såväl de somhandlat om fotboll, Svenska Akademien (även om den om nobelprisen för ett märkligt resonemang: om av totalt 1256 kandidater bara 44 var kvinnor och 5 av dem tilldelades priset – nog är det väl snarare ett tecken på att man snarast föredrar kvinnor än ratar dem?) och Evert Taube).

Artikeln visar på att det att oroa sig över vad teknikutvecklingen kommer att göra med bildningen är något som skett i alla tider, men även att det finns risker i att den nuvarande utvecklingen kommer leda till att man bara söker efter det man vill hitta, och exemplifierar med Sarah Palin och  hävdar i princip att eftersom hennes väljare är så ointresserade av politsisk analys så kan man lika gärna sluta försöka komma med underbyggd kritik.

Därmed må vara som det vill, även om man kan undra om inte i princip samma sak gäller för dagstidningar, tv-kanaler och radiostationer och att nätet på intet sätt är unikt annat än att det förenklar för personer med väldigt extrema åsikter (vilket Sarah Palin i ett USA-perspektiv tyvärr inte har). Däremot kan man ifrågasätta om inte mer allmän kunskapsförmedling kommer lida av att man i allt mindre grad finner det mödan värt att lära sig saker. Visst går det lätt att googla fram massor med kunskap om slaget vid Breitenfelt om man nu känner för det, men när kunskap i allt högre grad migrerar från hjärnor till text så går också något förlorat, nämligen förmågan att systematisera, finna gemensamma nämnare, skillnader. Om man tror att det räcker med att kunna slå upp saker på Internet så kan man ju undra vad för nytta man skall ha av det när man väl slagit upp det – möjligen blir det ett samtalsämne för stunden, men något mer? Knappast.

Read Full Post »

« Newer Posts