Den som vill läsa skönlitteratur som visar vilka fruktansvärda former det europeiska erövrandet av övriga världsdelar tog torde närmast reflexmässigt sträcka sig efter Joseph Conrads (egentligen Józef Teodor Konrad Korzeniowski) Heart of Darkness. Och visst, det är onekligen en vidräkning med det kanske vidrigaste av alla vidriga kolonisationsföretag som någonsin sjösatts, ett företag som Conrad själv upplevt på ungefär samma sätt hans alter ego, bokens berättare kapten Marlow, får göra, men den som förväntar sig en skildring av ett Eden som våldtas av den vite mannen kommer få problem: mörkrets hjärta – barbariet – ligger ständigt på lur i människan, och den mörka, klaustrofobiska djungeln får det att slå i alla som stannar där för länge – såväl européer som afrikaner.
Den mest kände av de personer som figurerar – de flesta är för övrigt mer eller mindre baserade på verkliga förlagor – är naturligtvis Kurtz, befälhavare på den mest avlägsna stationen, under lång tid avskuren från all kontakt med civiliserade människor, och som trots att han kom dit med de högsta ideal nu verkligen har blivit som infödd: Nietzsches varningsord för den som skall slåss med monster kunde stå som bokens motto. Kolonialismen är ett avskyvärt projekt, inte bara för att fördärvar de som koloniserats, utan också för att även kolonisatörerna till slut blir fördärvade – om de nu inte var det från början –, och den Kurtz som skriver välformulerade artiklar till The Society for the Supression of Savage Customs kommer att övergå till en som skriver ett postskript bestående endast av »Exterminate all the brutes!«. När afrikanerna beskrivs – oberoende av om de är slavar som satts att sköta ångpannan på Marlows båt eller krigare under Kurtz spira – så är det alltid som »brutes«: när de inte är totalt kuvade är de vidskepliga, lättlurade infödningar.
Vad gäller formen så är det omöjligt att inte imponeras av att någon som lärde sig engelska som tredjespråk i tjugoårsåldern kan forma sådana monumentala meningar, värdigt skridande framåt likt en senator på forum. Ibland tar förvisso viljan att ta sig ut som en bärare av djupa sanningar lite väl yviga uttryck, men för det mesta är det en ren njutning att läsa. Heart of Darkness är ingen trevlig bok, men den är ett gott bevis på att alla böcker inte behöver – inte får – vara trevliga.
