Feeds:
Posts
Comments

Archive for oktober, 2009

Berättaren i Uwe Timms Upptäckten av Currywursten är en märklig person: efter att i många debatter om currywurstens ursprung bestämt hävdat att denna korvanrättning först skapades av Lena Brücker, en dam han en gång bott ett par trappor under, grips han av tvivel och uppsöker henne för att få visshet. Han hittar henne på ett ålderdomshem, men även om det snart står klart att hon också vill räkna sig som upptäckare av de kryddade korvarna så står det lika klart att hon vill berätta om hur det gick till på ett mer omständligt sätt än han först trott: hon vill få ur sig en del av sitt livs berättelse, om hur hon under andra världskrigets sista dagar mötte en ung soldat och hyste honom i sin lägenhet, om den kemi de kände mellan varandra.

Soldaten, Paul Bremer, valde att desertera och gömde sig i hennes lägenhet. När kriget tar slut berättar hon det inte (vad är det med tyskar och att hålla sådant hemligt? Den tyska filmen Good Bye Lenin! har ju nästan samma grundidé): hon vill inte mista honom, vill inte att han skall återvända till den familj han inte berättat om men som hon ändå upptäckt. Han lever därför i en tro  på att inte bara kriget pågår, utan även att engelsmännen och amerikanarna gjort gemensam front med tyskarna mot Sovjet, och håller var dag på och ritar in de frontlinjer Lena Brückner halvljuger fram i en atlas, uppenbarligen fast i den drömvärld Hitler manade fram. Lena, å sin sida, ogillar detta – hon avskyr nazisterna, har gjort småaktigt motstånd i sitt jobb på en kantin där hon och kocken samarbetat för att göra livet lite surare för krigshetsarna och medlöparna – men vad gör man inte för att hålla fast vid känslan av att vara älskad?

Berättandet är ibland glidande; »jag« kan stå för både den anonyme ramberättaren och Lena Brückner – ibland samsas de två om att vara »jag« i samma stycke, vilket mest är förvirrande utan att jag tycker att det tillför  något.

Boken har rätt starka drag av skröna; Bremer har lyckats ta ett ryttarmärke trots att han ligger vid marinen, något som vid ett par tillfällen hjälpt honom, när man väl kommer till upptäckten av currywursten visar den sig mer slumpartad än man kan tro, berättelserna om det lilla motståndet är tämligen absurda. Samtidigt verkar den realistisk när de kommer till attityderna hos personerna: Bremers övertygelse om att Tyskland kan resa sig från gravens brant och ovilja att tro på förintelsen, angivaren i trappuppgången, rädslan för att råka ut för angiveriet, det kaos som uppstod vid krigsslutet och hur även gamla nazister kunde komma tillbaka. Egentligen är det ju mörka ämnen, men mörkret tar aldrig överhanden.

Upptäckten av currywursten är kanske inte en stor roman, men den är helt klart trevlig läsning som skickligt lyckas balansera svärta med humor.

Read Full Post »

Hafez, egentligen Shams al-din Mohammed (Hafez är en titel för en recitatör av Koranen) är en av persernas nationalskalder, vars verk i svensk direkt översättning av Fateme Behros finns att läsa i Östanvindens ande. Som nationalskald låter han sig grupperas med främst Bellman och Burns, och diktar alltså med förkärlek om berusning, både av alkohol och kvinnor. Bara detta är ju i sig märkligt med tanke på vad profeten hade att säga om vindruvornas saft, men Hafez går ännu längre, och kallar ständigt vinutskänkaren för sin överstepräst, i trotsigt hån mot vad han ser som skenheligheten hos de sheiker och sufier som vakade över God Ton och Allmän Moral.

Samtidigt är han inte irreligiös; han talar ofta om Allah som sin Älskade; även om en av svårigheterna med att översätta honom är arabiska alfabetets avsaknad av versaler och persiskans avsaknad av genus, vilka båda gör att man inte kan behålla den ursprungliga vagheten i vem det egentlige är han talar om – en flicka han är kär i, en pojke han är kär i, Allah. Denna vaghet har naturligtvis bidragit till att det fortfarande finns gott om forskning kring hans verk, även om den inte är direkt hindrande för njutningen.

Då är det värre med att han inte riktigt verkar kunna bestämma sig vad hans dikter skall handla om. Även om det inte gäller alla hans dikter – vissa nyttjar till exempel att ghaselen tillåter att man i slutet av varje vers upprepar en och samma fras – så är ändå intrycket man får att man lika gärna skulle kunna ta en hel del av dem, och kasta runt verser lite hipp som happ utan att egentligen ändra det intryck de ger. Hafez storhet ligger på ett annat plan; han är formuleringskonstnär:

Såret mitt hjärta får av dig är bättre än andras botemedel,
och giftet du ger mig är bättre än andras motgift.

Ghaselen är en tämligen fri form, och om man som Behros överger försöken att rimma så tycks den inte bereda några större problem med översättandet; problemet är väl snarast att det är helt omöjligt att som utomstående greppa alla referenser och dubbeltydigheter som den persiska verstraditionen, med sin blandning av poesi och mysticism, är så full av. Samtidigt är det svårt att inte tycka om den ödmjuke rumlaren Hafez, som predikar att man skall leva för nuet och inte för vad som kanske kan komma efter döden:

Bekymra dig inte för himlen när du står inför den Älskades tron,
annars faller du från din höga ställning ner i den smutsiga dyn.

Lär dig förstå kärleken innan dagen kommer då livet är slut
och du inte förstått livets mening.

Read Full Post »

Sverige är ett av de få länder i världen för vilket det går att sätta ut en rimligt exakt tidpunkt för begynnelsen av dess forntid: när isen först hade dragit sig tillbaka från delar av Skåne och människor för första gången satte sin fot på land som i runda slängar femton tusen år senare skulle komma att ingå i Sverige. Femton tusen år. Det är en lång tid, men bara en bråkdel av den förhistoria som finns att utläsa i fynd på andra plaster på jordklotet. Inte desto mindre är det mer än tio gånger längre än vad det är möjligt att skriva historia utifrån skriftliga källor, och den största delen av Sveriges historia – om nu begreppet ens är meningsfullt – sorterar därför under arkeologin. Därför har också arkeologen Stig Welinder fått skriva första delen av det nya standardverket Sveriges historia, om perioden 13000 f.Kr.–600 e.Kr.

På det hela taget har han gjort det med äran i behåll; även om jag knappast är rätt person att bedöma sakinnehållet var det i alla fall bara någon bisak jag direkt reagerade över: som det att han vid ett tillfälle retoriskt frågar om bärsärkarna möjligen knaprade flugsvamp för att gå in i raseriet, och underlåter att sedan påpeka att detta är ett påhitt från 1700-talet, och att flugsvamp knappast har den effekten.

Mer besvärande är då vissa konstigheter i dispositionen. Exempelvis tas de båda sorgeligen nedsmälta gallehushornen, daterade till 500-talet e.Kr., liksom inristningen som Lägast från Holt satte på det ena, upp i kapitlet om bronsåldern (även om Welinder undviker att använda alla epoknamn eftersom man till exempel tillverkat och använt flintyxor långt in i det som annars kallas »järnålder«). På liknande sätt är han en stundom förvirrad och förvirrande stilist: för det mesta håller han sig till klar normalprosa, men helt plötsligt kan han börja ställa retoriska frågor som kan lämna en något ställd, och meningar som »Från och med slutet av 500-talet kom alla glas från merovingernas Frankrike, och framför allt från brittiska öarna« bönar och ber ju om att bli vantolkade.

För att avsluta med lite mer positiva tongångar uppskattar jag försöken att täcka in även Norrlands förhistoria – vinterbyar för icke-jordbrukare, minsann! och tidiga skillnader mellan folk som influerades söderifrån och som även tog influenser från öster –, liksom att han hela tiden tydliggör att även om vi vet att en hel del saker skedde, så vet vi inget om hur detta förhåller sig till hur allt vad som skedde; vi må hitta mest ben från stora djur, men det kan lika gärna bero på att de mindre benen förstörts som på ett ensidigt kosthåll (troligast det förra). Det var också trevligt att se hur han blandade in en del populärkulturella skildringar av tiden, enkannerligen Familjen Hedenhös.

Sammanfattningsvis var väl detta kanske inte den mest lättlästa volym jag någonsin tagit mig igenom, och den skulle ha mått bra av en tydligare disposition, men vill man gå på strövtåg i forntiden är den utmärkt.

Read Full Post »

Allt går igen

Läste i tidningen att svininfluensan fått kyrkan i Karlskoga att återinföra starkvinet i nattvarden (jaja, nyheten är en månad gammal. Men jag såg den först igår). Naturligtvis är detta inte nytt; ett av de roligare partierna i Doktor Glas handlar ju om hur pastor Gregorius frågar doktorn efter hans åsikt i debatten om nattvarden och bacillerna: skall man skaffa flera bägare, eller skulle varje gäst få medföra sin egen bägare? Eller kanske en specialkonstruerad kalk, uppfunnen av en predikant som redan hunnit bilda aktiebolag?

Glas – knappast en person förtjust i det religiösa – kommer i sitt stilla sinne med olika kommentarer till de invändningar som Gregorius reser (»För resten kan jag inte erinra mig, att det i instiftelseorden till nattvarden förekommer ett enda ord om silver«, när pastorn ojar sig över hur dyrt det skulle bli för landsförsamlingarna att skaffa en massa nya silverkalkar). Till slut väljer han att stödja ett helt annat alternativ, troligen det mest komiska av dem alla, inkommet från en frisinnad präst: att ta frälsarens blod i form av kapslar. Det vore nog mer effektivt än det där starkvinet, även om det i och för sig är ett trevligare grepp.

Read Full Post »

Ibland stöter man på frågor i stil med »vilken historisk person skulle du helst vilja träffa?« För Anneli Furmark tycks svaret vara August Strindberg, för i sin serieberättelse August & jag berättar om vad som sker när författaren plötsligt en dag uppenbarar sig för litteraturstudenten Sigrid, varigenom hon blir den som får försöka få honom att komma till någotsånär rätta i 2000-talets Stockholm, med vintervärme och bullrande trafik. Efter ett tag börjar de så diskutera hans skrivande, och hur han kan vara både så inskränkt och så fantastisk på en och samma gång (Strindberg påpekar dock att det där till viss del är fel: hans böcker är ju inte alla skrivna vid ett och samma tillfälle).

Tecknarstilen är mörk, med mycket textur istället för enfärgade fält, men fungerar egentligen bäst för döda föremål; ansiktena har en tendens att vara en aning oformliga och klumpiga, även om de är expressiva.

Styrkan ligger främst i diskussionen av Strindbergs författarskap; hans uppdykande i nutiden ger möjlighet för en del lättare poänger (Strindberg i mössa och halsduk ser rätt skojig ut), men räcker egentligen inte för en hel berättelse. Det är därför synd att hans författarskap inte fått ännu mer utrymme; som det nu är skrapas det bara lite på ytan angående hans kvinnosyn men avslutas när det precis börjat bli intressant. Trots att det är en rätt kul liten seriebok lämnar den tyvärr inte en riktigt tillfredsställd.

Read Full Post »

Förvirrad fysik

Jag trodde det mest var Illustrerad vetenskap som tog in artiklar i stil med »Snart kommer warp-driften« eller liknande, men jag hade tydligen fel: i senaste numret av Forskning och Framsteg (som för övrigt hade en intervju med en bekant) fanns en tämligen lång intervju med vad som verkar vara en helfnoskig amerikansk fysiker, som tydligen mest sitter och läser Science fiction och bestämmer sig för att tro på fysiken i den (han är tydligen också »en av arkitekterna bakom strängteorin«. Tja, det verkar inte helt otroligt). Det mesta i artikeln är väl mest spekulativ fysik i stil med tachyoner och halvtramsig klassificering, men sedan kommer det som får mig önska att jag hade ett vapen att osäkra: spöklik verkan på avstånd. Den här gången har det till och med blivit en värre sörja av det än vanligt: jag förstår faktiskt inte ens vad författaren menar med att

Detta sker ögonblicknigen [den spöklika verkan] så att informationen om partiklarnas förehavanden inte hinner flyttas mellan dem – som högst kan information färdas med ljusets hastighet på 300 000 kilometer i sekunden. Alltså måste all kommunikation ta viss tid. Men när fenomenet observeras i verkligheten tar det ingen tid alls …

Jag säger det igen: spöklik verkan på avstånd överför ingen information i den mening som relativitetsteorin lägger i ordet. Det går inte att skicka meddelanden med hjälp av den.

Dessutom: kvantteleportering kräver att man övergår i ett kvanttillstånd. Jag tror inte någon vill bli omvandlad till en vågfunktion.

Read Full Post »

Egentligen kanske jag inte borde recensera Carl-Johan Malmbergs M: möten med Mahler, Melville, Duras, och minnets atleter, i alla fall inte just nu: min läsning har varit lite för hackig och jag har känt mig lite för trött under den för att jag skall kunna ge den vad som känns som en rättvis bedömning. Å andra sidan kanske det är just bokens fel att jag känt mig uttröttad när jag läst den. Det är fråga om essäer, om olika skapare av bildkonst, film och böcker. I allmänhet ingår dessa i den högkulturella kanon; förutom redan nämnda personer kan vi dra fram exempel som Proust, Fassbinder och Yeats, och när det går utanför kanon är det i allmänhet obskyra personligheter det handlar om. Det är, ärligt talat, inte min tekopp.

Läsning om konst har för mig två syften: när det handlar om saker jag redan upplevt vill jag få nya perspektiv, och när det handlar om sådant jag ännu inte upplevt vill jag få lust att göra det. I det här fallet är det främst det andra av dessa; jag har inte samma finkulturella preferenser som Malmberg – herregud, karln skriver att han som sextonåring slog på P2 för att lyssna på en Mahler-symfoni han tidigare inte upplevt! Inte för att jag som sextonåring var renons på känsla för konst, men att lyssna halvannan timma på en utsändning klassisk musik, nej, det skedde inte – och han har inte lyckats inge mig några heller: boken andas helt enkelt lite för mycket inkrökt lärdom, är lite för nära nidbilden av kulturmuppar som är oförmögna att uttrycka sig annat än i mystifierande kodord som ingen utomstående begriper, för att jag skall tycka att den har varit värd mödan. Den som tycker kultursidesprosa är något att ha kan kanske finna M läsvärd. Jag gjorde det inte.

Read Full Post »

I västra grannlandet har man hittat något man inte stöter på var dag: en runsten från 400-talet. Texten är ännu inte helt tolkad (urnordiska är svårt; jämför Möjbrostenen), men delar av den läser i varje fall »Ek Naudigastir«, alltså ›Jag Naudigastir‹. Sedan finner man på ett ställe tre a-runor på rad (detta är alltså den äldre futharken, den där varje runa betecknar ett enda ljudvärde), som man ännu inte tytt. Två möjligheter är väl direkt tänkbara:

  1. Slaskmöjligheten att det är någon slags besvärjelse. Sådana tolkningar är nu inte helt ovanliga, jämför Kylverstenen.
  2. Ristaren dog under ristandet.

Nyheten ursprungligen funnen på Aardvarcheology.

Read Full Post »

Det har nu blivit dags att recensera det verk som fått bistå denna blogg med titel: Frans G Bengtssons sista essäsamling, För nöjes skull, med material hämtad från fyrtiotalet. Detta märks genom en hel del hänvisningar till det vanvett som pågick utanför de svenska gränserna vid denna tid, men även genom att man bjuds på vad som kan vara ett av de få styckena propaganda som i sig själv är njutbart att läsa: ett bidrag till en liten skrift som skulle få svenskarna att bli mer förstående inställda till Storbritannien. Bengtsson bestod den engelska krigsinsatsen med en liten utläggning om engelsk litteratur, och även om den som essä av hans penna betraktat inte höjer sig över mängden så är det ändå som vanligt mycket intressant.

Annars märker man att detta är en något äldre författare på att han nu måst överge de skånska skogarna för att dra norröver – närmare bestämt till Gullspång, där hustruns gård och en gammal ek väntade –; ett par av de inledande essäerna berättar om detta nya hem samt om en utflykt in i Tiveden för röda näckrosors beskådande. Dessa inledande stycken hör tyvärr inte till hans bättre alster; endast den skickligt ihopknutna Tankar i gröngräset bjuder på den tankens flykt och associationskonst man vant sig vid. Den visar också på en tämligen reaktionär Bengtsson, som upprörd över byråkraters påfund liknar dessa vid fiskmåsar: båda ses som onyttiga kreatur som bara tycks bli fler och fler.

Den som vill se Bengtsson som värsta sortens krigsromantiker måhända tvingas modifiera ståndpunkten något efter läsning av Gustaf Adolf vapen: krigsromantiker, javisst, men då enbart i så måtto att forna tiders krig åtminstone ännu icke vore mekaniserade företag, där ännu inte

infanteriets huvudsakliga syfte [synes] bestå i att utgöra ett åt artilleri och flygare tillhandahållet oklanderligt korrekt mål, för att på så sätt locka dessa imponerande tekniktriumfer att inte enbart ägna sig åt utplånandet av kvinnor och barn.

Å andra sidan finns här också den utmärkta långessän om hertigen av Wellington och dennes vedermödor med att få någon ordning på striderna på den Iberiska halvön, som visar att den gamla beundran för stora fältherrar likväl sitter i. Därefter följer en del smärre stycken om saker som god sömn, kinesisk livsvisdom, huskurer och besök hos fotografen, alltsammans trevlig läsning och ämnat att bevisa att svagheten hos bokens inledande stycken inte berodde på det att han skrev om personliga ting. Till sist kommer så berättelsen om Hur jag blev skribent, där man får en förtjusande bild av Bengtsson som lagårdsförman, en syssla han senare undrar om det inte hade varit bättre att hålla sig till, men som avslutades efter att han funnit att den poesi han satt samman under arbetet också gick att få pengar för.

Nå, för att summera: Detta är inte den främsta av Bengtssons essä-samlingar, men han förekom mig själv i påpekandet att man vid sådana jämförelser egentligen inte har sagt någonting om hur bra det hela är relativt annan litteratur. »Inte en av Bengtssons bästa« innebär alltså »riktigt, riktigt bra«. Att författaren är fylld av lärdom kan inte undgå en, men den större förmågan att få en att själv känna sig i besittning av mer av varan än vad som kanske är fallet är mer subtil och mycket mer sällsynt.

Read Full Post »

Nobelpriset

Så har då det viktiga nobelpriset utannonserats. Ovanligt tillämpat, men sannerligen i linje med testamentets ord om »hafva gjort menskligheten den största nytta«: visst kan man väl tycka att höghastighetsinternet och digitalkameror på det hela taget är rätt värdsliga ting, men av de senaste tio så är det väl bara den integrerade kretsen och jättemagnetoresistansen som egentligen alls påverkat något större utsnitt av mänskligheten förutom fysiker och astronomer. Så, även om det kanske inte är det mest intellektuellt upphetsande av alla nobelpris så är det ändå på det hela taget en värdig liten grupp fysiker som skall få dinera med kungafamiljen i december.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »