Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Fantastik’ Category

Efter första kapitlet var jag väldigt tveksam till Ben Aaronovitch Rivers of London: den verkade lite för upptagen med cyniska observationer istället för att egentligen dra igång handling eller presentera huvudpersoner. Tack och lov släppte det snart: den sortens sarkasmer brukar vare sig författare eller läsare riktigt orka med i större doser i längden.

Istället får vi en polishistoria, om den snart färdigutbildade Peter Grant som en kväll tar vittnesuppgifter av ett spöke och snart hamnar som andre medlem på en specialrotel för övernaturliga brott. Första fallet: någon håller på och slår in skallen på folk med en stor påk. Läsare som vill känna sig lite smarta kan studera omslaget och på så sätt få reda på något av vad som händer långt före den punkt halvvägs genom boken, när Peter, hans överordnade Thomas Nightingale och hans kollega Lesley May kommer på den gemensamma nämnaren.

Nightingale har då gjort Grant till sin lärling, och vi har dessutom lärt oss lite om titelns floder, eller kanske snarare deras geni locorum, inklusive de två för Thames (för delen som påverkas av tidvattnet respektive de övre delarna). Allt går egentligen väldigt fort, och ingen verkar riktigt överraskad av den magi som presenteras: en del tid ägnas åt träning och Grants försök att få fram en teori som kan hjälpa honom att ta fast skurken, men allt verkar ungefär lika handviftande som en annan brittisk bok om trollkarlar som då och då ger tillfälle för lite sarkasm.

Polishalvan av boken är som sagt snarast åt det realistiska hållet: det är inte något smart pusslande och sedan en ren arrest, utan snarare noggrannhet följt av adrenalin och jakt som gör att det hela inte slutar värre än det faktiskt gör.

Tyvärr har någon slarvat med korrekturen i min utgåva: flera rader saknas uppenbart på minst två ställen. Inte så att det går att fortsätta läsa, men nog så irriterande ändå.

Read Full Post »

Jag vet inte om jag förväntade mig så hemskt mycket av Lois McMaster Bujolds Penric’s progress: omslaget ger nästan intryck av att ha kunnat sättas samman för trettio år sedan (minst), och baksidestexten var kortfattad och huvudsakligen beröm av andra böcker från författaren. Jag vet inte heller om jag direkt knockades vid påbörjad läsning, men den löpte ändå på snabbt, och med den första av de tre kortromanerna som utgör boken avklarad var det tydligt att detta var en trevlig, om inte omstörtande bekantskap.

Unge Penric råkar en dag få överta en demon från en döende kvinna. Detta är något mindre alarmerande än det kan verka: han märks visserligen därmed som magiker, men detta är en syssla med mer prestige än han kunde hoppas på som yngre som till en fattig adelsman i en avkrok, och demonen med det lite väl övertydliga namnet Desdemona är måhända okynnig och otålig, men annars inte någon dålig person att ha i huvudet (och ibland i rösten).

Av de tre berättelserna handlar den första om hur Penric och Desdemona först möttes och lärde känna varandra, den andra om hur han och lokatorn Oswyld försöker jaga rätt på shamanen Inglis, som har besläktade men skilda förmågor och som verkar ha dödat en vän och försökt fly norrut, och den tredje om hur han tillsammans med Oswyld och en nådefullt behandlat Inglis försöker reda ut ett mord på en magiker. Det är alltså ganska begränsade äventyr: världen riskerar inte störtas överända, även om mord är allvarliga saker nog. Det finns knappt ens betydande politiska spänningar eller andra hot; de flesta människor man möter är i stort sett välmenande och rationella.

Kort sagt: detta är fantastik för de som gillar andra världar men inte storskaliga händelser. Dessutom från en författare som vet hur man skall hantera sina verktyg och erfaren nog att inte försöka skriva en smartare berättelse än vad som krävs. Det är inte några delikat konstruerade mysterier, och även om de har tagit visst arv av detektivlitteratur så är de nog ändå mer av äventyr och utforskningar av vart de idéer som magisystemet byggts upp på kan leda.

Read Full Post »

Eftersom åtta år hade passerat var det kul att se ännu ett av Theos ockulta kuriositeter i form av Den magiska cirkeln – men skulle det kunna hålla stilen? Nja: mycket energi läggs först på att berätta att Theo ägnat flera år att söka efter Felicia, och tappat kontakten med gamla vänner, och nu har han hamnat inför rätta, stämd(?) av en brännvinsåklagare som slagit sig samman med hennes mor. Konstigt, och mest ett sätt att klumpigt påminna om vad som hänt förut fast med alltför mycket helt ovidkommande grejer (i bakgrunden skymtas dock en belgisk journalist tillsammans med en sjökapten, vilket är trevligt).

Huvudgrejen är istället hur ett par tokar med strömningskameror brutit sig in på Säter och där hamnat i en konstig ritual: en har dött, den andre har flytt, och den unge som fått följa med som pris i något lotteri är tydligen besatt. Det hela slutar dock ovanligt illa: en galning med svärd, en mumie med makt och vaga planer, och en förtärande ande innebär alla trubbel på olika sätt.

Tecknarstilen är vad den alltid varit (med något olyckligt undantag), men berättandet är lite halt: handlingen med Felicias mor verkar rätt poänglös och löses till slut mest upp i intet, den större berättelsen verkar ha i alla fall ett hål av Säterformat, och Amir Kairo fortsätter att vara en skurk som egentligen verkar göra mer nytta än skada.

Read Full Post »

Jag hade verkligen velat kunna uppskatta, eller till och med bara läsa Shannon Chakrabortys The adventures of Amina al-Sirafi ända till slutet, men tyvärr: jag stod till slut inte ut mer. Premissen var ju annars lovande: en gammal sjörövarkapten som lämnar pensionen för ett sista jobb, på 1200-talet, i den arabiska världen, med fantasyinslag.

Lovande, men också knepig: en historisk miljö som i sig själv får ses som ovan för (i alla fall den här) läsaren skall dessutom överlagras med faktisk magi. Det är inte en helt lätt sak; exakt hur bra det gått hann jag inte få svar på, för något annat kröp in och förstörde nöjet, något jag inte ser bådar gott för senare stycken när magin troligen skulle få mer utrymme.

Detta något är en historisk författares svåraste problem: gehör. Personer från 1200-talet tänkte och pratade på helt andra sätt än idag. Jag har ingen aning om hur en faktisk kvinnlig sjökapten från arabiska halvön under medeltiden egentligen skulle låta, men jag är rätt säker att det inte är som en vänsteraktivist på 2020-talet, som beklagar sig över bristande jämställdhet, rikas privilegier eller hur strejt någon är. Det är tydligen att författaren har åsikter, och hur förträffliga de än må vara så behöver en lektion i hur vissa män har problem i att lyda kvinnor låta som kom det från den tiden – inte från en kurs för mellanchefer.

Det finns ytterligare problem: handlingen och kapten Amina verkar lite smådumma och förlitar sig snarast på hastighet och effekter. Detta är dock inte så illa att det inte hade kunnat vägas upp av annat: miljöbeskrivningen verkar faktiskt utmärkt, speciellt Aden verkar faktiskt nå upp till det magiska plan som skulle behövas för att allt skulle fungera, och någon illustratör har slösat mycket kärlek på omslag och inlaga, men det räcker inte på långa vägar till för mig.

Read Full Post »

Om jag skulle försöka att snabbt beskriva Travis Baldree’s Legends & Lattes skulle det vara som om tagit någon suspekt pastellfärgade bok med ord som »mysiga« och »lilla« i titeln, och sedan ändrat så den inte utspelade sig i Paris eller Florens utan i en generisk fantasystad. Eller, för den som är mer intresserad av handling än känsla: en pensionerad äventyrare beslutar sig för att öppna ett café. Det går jättebra, hon får nya vänner, de uppfinner allt som finns på cafémenyer, någon kommer och är taskig men allt slutar fint.

Handlingen är dock knappast vad någon läser det här för, utan detta är rent fluff för stunder då man bara vill dricka te och slippa oroa sig för mer komplicerade saker än när huvudpersonen Vivs pollett till slut skall trilla ner och den långsamma, lågmälda romansen med hennes medarbetare Tandri skall erkännas. Visst, visst, det finns lite småhot i form av det lokala brottssyndikatet (som avhjälps på ett sätt som känns rätt så tveksamt), och en gammal kollega som gapar över för mycket, men de är mest där för att man skall kunna låtsas som att det finns en handling och för att verkligen visa på hur trevliga alla andra är.

Snabbt läst, har inget direkt att invända, men för väl inlindat för att boken egentligen skall lämna varaktiga spår.

Read Full Post »

Ray Bradburys Something wicked this way comes var en svår bok att börja läsa: inte för att handlingen var tråkig eller personerna i den olidliga, utan för att prosan var tjock och övermättad, vilket gjorde att det blev som att läsa genom sirap: det var svårt att riktigt orka mer än några sidor av detta åt gången innan handlingen verkligen tog fart.

Det är kanske ett inte helt opassande sätt att få boken att framstå som lite mer än bara en modern skräckhistoria om ett sinistert tivoli som kommer till en amerikansk småstad sent i oktober och förskräcker och förtrollar innevånare med visioner av deras litenhet och mirakelkurer som snabbt visar sig bara ha biverkningar. I centrum står den illustrerade mr Dark, som verkar dra i alla trådar, och den mer öppet agerande och ilskne Cooger. De enda som till en början verkar se genom delar av dunsterna är de två pojkarna Jim Nightshade och Will Halloway, som snart skall lämna barndomen bakom sig men fortfarande smiter ut för att palla frukt eller smyga på kyrkogården.

Men först skall alltså mästarna av den spegellabyrint där man kan se sitt åldrade jag, den magiska karusell som kan få någon att åldras eller föryngras, den elektriska stol som kan hålla nästintill döda män vid liv och den häxa som kan söva någon till döds undvikas, stoppas, överlistas? Inte en lätt uppgift för trettonåringar och den som till slut får komma och faktiskt lösa problemet är något oväntat Will Halloways något åldrade far (även om femtifyra idag inte verkar fullt så överårigt som Bradbury vill utmåla det som).

Den poäng som den utarbetade prosan till slut förbereder för, den poäng som behöver någon form av uppbyggnad inför så den framstår som lite mer än en påhängd moralitet på en historia främst ämnad att framkalla skräckrysningar, är den tämligen enkla att man bör leva livet här och nu: inte i meningen att man inte skall bry sig om andra eller vad som komma skall, utan att allt skall ha sin plats. Gårdagen är inte en lämplig framtid, och om man inte gillar den framtid man ser framför sig, så är inte billiga tricks eller flykt någon lösning, utan endast att lära sig finna löjet i sig själv, men inte andra.

Read Full Post »

Gudakejsaren behöver nya eviga tjänare. Harrow behöver hans gunst. Gideon Nav vill bara slippa ifrån sitt liv. Men eftersom Harrow behöver en svärdskämpe, och Gideon är den enda som står till buds, får hon följa med Harrow när hon far iväg till det sönderfallande palats som främst bebotts av de döda de senaste tiotusen åren för de test som skall avgöra vilka av de tio arvtagarna till härskarhusen som skall upphöjas.

Notera: det går alltså utmärkt att skriva en sammanfattning av Tamsyn Muirs Gideon the ninth som inte använder ordet »lesbisk«. Förvisso är det inte ett direkt felaktigt ord, men det finns så mycket annat som är viktigare än att Gideon uppskattar när kvinnor visar hud eller att det attraktion är en av komponenterna av hennes och Harrows komplicerade, såriga relation. Som den mordgåta det hela utvecklar sig till, när de som försöker uppnå liktorskap en efter en hittas döda. Eller den allmänt gotiska stämningen med ett underligt pussel, en stor mängd vandrande skelett, dödsmagiker och uråldriga förordningar. Eller hur mänskliga dessa dödsmagiker faktiskt framstår: allt skulle kunnat bli en tämligen ordinär ungdomsbok, lite för övertydlig i symbolik och effekter, men inte ens numerologin eller att (nästan) alla viktigare personer förefaller vara övertypiska för sina respektive hus kan bli tröttande när de samtidigt är de enda av sitt slag.

Undantaget från det där med typiskheten är väl främst Gideon själv: hon har svårt med nionde husets tvesovlande av rigid morbiditet och använder hellre solglasögon än slöja. Hon har tydligen lyckats få tag på barnförbjudna tidningar, pratar som hon var samtida (i alla fall med bokens utgivning; men värdighet, och än mindre åldrande med sådan, var knappast en prioritet från början) och vill egentligen inget mer än att slippa från allt detta.

Det är väldigt lite i detta som jag egentligen ogillar (mer än då omslagets upptagenhet med sexualitet i en bok där inget allvarligare kroppsligt försiggår än kramande). Historien är tajt, flera personer förtjänar bättre öden än att ha hamnat där de gjort, några förtjänar möjligen värre än de får, de svar på hemligheter man får är ofta precis så obehagliga som en värld som drivs av dödsmagi kan väntas generera.

Read Full Post »

Jag hade nog fel: den serie som verkligen var menad att förbereda läsarna på Dragon Age: The Veilguard var inte den långa, långa följetong som inleddes med Magekiller, utan den betydligt mer begränsade The missing, nyligen utgiven. Det är fyra korta historier om Varrick och Harding som slutar mer eller mindre precis innan The Veilguard verkar börja, och där de är på jakt efter Solas med hjälp av olika figurer i Thedas: Grå väktare, Antivas kråkor, Veil jumpers samt Neve Gallus.

De möter diverse svårigheter på jakt efter någon Macguffin, övervinner dessa, och egentligen får man inte veta någonting (eftersom syftet snarast är att hinta och presentera personer, inte att något särskilt måste hända). Det är väl inte dåligt eller tråkigt, mer som en pytteliten förrätt när man ser fram emot ett skrovmål.

Read Full Post »

När jag recenserade Olaf Stapledons Last and first men betvivlade jag att någon annan fiktion på samma skala stod att uppbringa. Håll min öl, sa väl inte Stapledon, men han hade i alla fall en bok till på lager: Star maker, som får den tidigare att framstå som direkt futtig. Upplägget är att en stackars engelsman en dag får sitt sinne utskjutet ur kroppen, och låter detta simma runt i universum fram till det stöter på andra liknande sinnen, och tillsammans med dessa upplever hela universums historia, från de första trevande civilisationerna fram tills dess entropin sakta slukar de sista lämningarna av intelligent liv.

Det är en hel del olika idéer om livet bortom stjärnorna som får paradera: symbiotiska intelligenta varelser, rörliga träd, insekter med svärmsinne och levande skepp. Idéerna med okroppsliga sinnen och telepatisk kontakt undviker en del av de problem som annars plågar storskalig science fiction, men eftersom de också möjliggör kontakt mellan olika tidpunkter förefaller de katastrofer som målas upp knappast så oundvikliga som det sägs.

Stapledons astrofysik är idag åldrad: han har fel om hur stjärnor åldras, han tycks tro att de är mestadels solida, och flera av de himlakroppar vi idag känner till finns inte på hans horisont. Hans celesta mekanik är likaledes suspekt. Hans syfte är dock kanske inte strikt sett vetenskapligt, utan snarare andligt. Titelns stjärnmakare är en svårgreppbar demiurg i färd med att skapa universum efter universum, med något outgrundligt syfte. I sista kapitlet framgår att denna demiurg är långt bortom de enkla etiketter vi normalt sätter på gudomligheter: allsmäktig, möjligen, men inte vad vi skulle kalla en kärleksfull gud.

Om detta måhända tycks svårvält så är det nästan värre med den självcentrering som trots allt finns: låt vara att boken skrevs 1937, men en av dess huvudpoänger är att en av de främsta kriserna i en arts utveckling är ungefär den jorden stod vid då, mellan vad vi kan kalla inskränkt nationalism och universell humanism. Likaså visar sig just vår galax vara en av de mest viktiga i detta universums historia. Det enda försonande draget i narcissismen är att människorna bara är en fotnot i denna.

Star maker är alltså en mycket egenartad bok. Den har ingen handling i konventionell mening, och trots ett berättarjag framstår den som lika delar filosofisk meditation som galaktisk historia. Den kommer troligen likt sin föregångare älskas av vissa läsare och starkt ogillas av lika många. Trots att många detaljer bevisligen är orimliga har den dock ett fast grepp om något väsentligt: vårt universum enorma skala, och alla de under som kan finnas där ute.

Read Full Post »

Jag förstår att William Gibsons Neuromancer vann priser. Jag kan se hur den tilltalar folk som gillar science fiction som inte hittar på alltför mycket ny fysik (däremot möjligen en del biologi), men har nedgångna samhällen, jättelika bolag, artificiell intelligens och liknande. Problemet är att jag inte hör till dem.

Vi börjar i Japan: Case är en före detta datacowboy, en tidigare hackare som brukade utforska cyberrymden och ta sig in bakom jätteföretagens elektroniska försvar. Nu har han dock insett att när hans före detta uppdragsgivare förstörde vissa nerver med ett toxin så var detta permanent. Hans pengar har gått till dyra specialister, han har förlorat det han tyckte var roligast, och nu är han på väg att kasta bort sitt liv som småskalig fixare. Han kanske inte tänker kasta sig framför ett tåg, men det är inte långt ifrån.

Då kommer någon in i hans liv: Armitage, en före detta militär som vill ha med honom på en stöt och har ny teknik som kan fixa Cases nerver, och Mollgy, en gatans legosoldat med extra hårdvara. De rekryterar fler specialister, men det visar sig också att den som drar i trådarna är en AI som verkar ha som mål att befria sig från sina bojor.

Det mest imponerande är snarast hur mycket som senare kom att återkomma i andra verk: en cyberrymd man rör sig i som i vanlig rymd, extensiv cybernetik, en värld med svaga regeringar och megaföretag, ett intresse för japansk kultur, frågor om identitet. Men imponerande är inte nödvändigtvis detsamma som intressant, och även om jag läst mindre spännande framtidsskildringar var denna ändå inte riktigt min likör.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »