Efter första kapitlet var jag väldigt tveksam till Ben Aaronovitch Rivers of London: den verkade lite för upptagen med cyniska observationer istället för att egentligen dra igång handling eller presentera huvudpersoner. Tack och lov släppte det snart: den sortens sarkasmer brukar vare sig författare eller läsare riktigt orka med i större doser i längden.
Istället får vi en polishistoria, om den snart färdigutbildade Peter Grant som en kväll tar vittnesuppgifter av ett spöke och snart hamnar som andre medlem på en specialrotel för övernaturliga brott. Första fallet: någon håller på och slår in skallen på folk med en stor påk. Läsare som vill känna sig lite smarta kan studera omslaget och på så sätt få reda på något av vad som händer långt före den punkt halvvägs genom boken, när Peter, hans överordnade Thomas Nightingale och hans kollega Lesley May kommer på den gemensamma nämnaren.
Nightingale har då gjort Grant till sin lärling, och vi har dessutom lärt oss lite om titelns floder, eller kanske snarare deras geni locorum, inklusive de två för Thames (för delen som påverkas av tidvattnet respektive de övre delarna). Allt går egentligen väldigt fort, och ingen verkar riktigt överraskad av den magi som presenteras: en del tid ägnas åt träning och Grants försök att få fram en teori som kan hjälpa honom att ta fast skurken, men allt verkar ungefär lika handviftande som en annan brittisk bok om trollkarlar som då och då ger tillfälle för lite sarkasm.
Polishalvan av boken är som sagt snarast åt det realistiska hållet: det är inte något smart pusslande och sedan en ren arrest, utan snarare noggrannhet följt av adrenalin och jakt som gör att det hela inte slutar värre än det faktiskt gör.
Tyvärr har någon slarvat med korrekturen i min utgåva: flera rader saknas uppenbart på minst två ställen. Inte så att det går att fortsätta läsa, men nog så irriterande ändå.
