Ovanstående yttrades förr när en ny påve invigdes till ämbetet, som ett sorts memento mori. Det betyder ungefär »så förgår världens härlighet«. Den underliggande tesen i Göran Häggs Påvarna är dock den rakt motsatta: Påvedömet har visat sig vara en ovanligt stabil konstruktion, som har lyckats överleva det mesta på ett sätt som har få paralleller (det enda idag fortlevande jag kommer på är det japanska kejsardömet, men dessas makt är å andra sidan långt mindre).
Göran Hägg är en god berättare, och även om jag sen tidigare vet att hans inställning till vissa saker är tämligen oortodoxt tvärsäker (som exempel sägs Johan III här ha konverterat till katolicismen, vilket det inte finns speciellt säkra belägg på), så verkar det mesta här tämligen vederhäftigt. Onekligen kommer det också under två tusen års historia att ackumuleras mycket värt att förtälja. Ja, det är nästan så att man tycker att 250 sidor är i tunnaste laget, även om syftet bara är att ge en överblick över ett fält som på grund av misstankar mot papistiska anslag och liknande normalt betraktas med misstänksamhet i gamla protestantiska stater, även om de sekulariserats allt mer – något som nordliga historiker i allmänhet får klä skott för. På samma sätt kritiseras den moderna mediebevakningen för den motvilja för de påbud om vad katoliker får och inte får hitta på i sängkammaren som sägs vara grundade i oförstånd för vad dogm faktiskt betyder och hur viktig den är för kyrkans fortlevnad, samtidigt som de mer radikala tolkningarna av kärleksbudskapet som gjorts glöms bort.
På det hela taget är det en trevlig, om än något kort bok, som rekommenderas för den som känner det minsta intresse för ämnet.
Lämna ett svar