För nöjes skull

Sverige tycks äntligen vara på väg att få en språklag som även inkluderar det svenska språket. Detta är utmärkt; nuvarande situation där svenska är officiellt språk i Finland men inte Sverige, samtidigt som det finns fem minoritetsspråk som har lagstadgat skydd i Sverige, är minst sagt absurd. Svenskan är förvisso inte speciellt hotad i allmänhet, men på vissa områden (såsom naturvetenskap) så är det just nu tämligen bedrövligt; adekvat inhemsk vokabulär finnes icke disponibel. Att svenskan lånar ord från engelskan är inte ett problem; låneord har kommit till oss i många hundra år och svenskan har överlevt galant. Det är betydligt värre om vi istället för att låna in ord och placera in dem i svenska meningar helt börjar tala engelska när vi skall diskutera något. Lagen försöker hjälpa upp detta.

Debatten i frågan tycks dock ha varit stillsam. På svenska debattsidor tycks saken knappt uppmärksammats hittills lysa med sin frånvaro. Hufvudstadsbladet har dock uppmärksammat saken – föga förvånande, med tanke på att språkfrågor historiskt sett är betydligt viktigare i Finland än i Sverige. Nu har dock Marie Louise Ramnefal kommenterat saken i SvD. Hennes inställning synes mig vara förlegat nationalistisk, med en vilja att göra Sverige enspråkigt. Hennes syn på språket är också märklig: hon hävdar att man kan separera språk och människa. Jag anser detta vara uppåt väggarna tokigt. Språket är en av de saker som är starkast knytet till våra personer, ett sätt att låta vår personlighet komma fram. Mina tankar i någon annans språkdräkt är inte helt och hållet mina; mina tankar på ett språk jag är ovan vid förvrids så att jag riskerar bli tvungen säga det jag kan säga istället för det jag vill säga.

Författaren hävdar dessutom att inplacerandet av svenskan i en allmän språklag skulle vara att förminska den. Igen oerhört tokigt – om det är så viktigt med en liten markör av denna art så vore svenskan verkligen illa ute. Det viktiga är vad lagen säger, inte hur den är organiserad. Författaren verkar faktiskt knappt ha läst förslaget, och anser att den borde ge svenskan en särställning. Man frågar sig var hur en paragraf som den fjärde, som i sin helhet lyder »Svenska är huvudspråk i Sverige«, kan tolkas på annat sätt? Dessutom frågar hon sig varför arabiska skall skyddas, då det är ett såpass stort språk globalt sett. En märklig fråga, när inte en enda paragraf går att applicera på detta språk förutom att man skall ha rätt att »använda och utveckla sitt modersmål«, – en mening, att jämföra med det stora utrymme som ges svenska, svenskt teckenspråk och de fem officiella minoritetsspråken. Okunnigheten om – alternativ inställningen till – dessa verkar allmänt skrämmande, då artikeln avslutas med påståendet att »det enda språk i hela världen som den svenska riksdagen har absolut ansvar för är det svenska språket«. Med tanke på att ett av minoritetsspråken endast talas i Sverige, och ett bara talas i Sverige, Norge och Finland, så luktar en sådan inställning gammal unken storsvenskhet, och verkar vara samma andas barn som försöken att utplåna andra delar av samernas kultur. En god demokrati baseras inte bara på majoritetens vilja, utan även på respekt för minoriteten. Lagens eventuella problem är inte att den inte bara skyddar svenskan.

Read Full Post »