Feeds:
Posts
Comments

Archive for april, 2008

För två gånger tjugo år sedan mördades Martin Luther King, en av ledarna för den amerikanska medborgarrättsrörelse som lyckades få USA att göra sig av med de segregationslagar som dittills hade hindrat de stolta orden i självständighetsförklaringen om hur »alla människor är skapade jämlika«, ord som King själv använde i sitt tal 1963 i Washington vid Lincolnmonumentet, ett tal som hölls inför 300 000 människor, sim samlats inte bara för att demonstrera för svartas rättigheter utan även för vänsterfrågor som jobb – även om president Kennedy hade fått arrangörerna att dämpa tonen. Talet är med rätta ihågkommet som ett av de bästa i den amerikanska politiska historien, tillsammans med Lincolns tal i Gettysburg som alluderas till i inledningen:

Martin Luther King var baptistpastor, och använde ofta ett bibliskt språk i sina tal, något som framstår med all önskvärd tydlighet i slutet av det tal han höll dagen innan han sköts av James Earl Ray:

I talet hade han då precis talat om ett tidigare mordförsök mot honom, och hur ett plan han åkt med hade blivit försenat på grund av säkerhetsgenomgången för att skydda honom.

King hade 1968 till viss del börjat tappa greppet om medborgarrättsrörelsen, och grupper som inte höll med om hans ickevåldsprinciper började växa sig starka. Efter hans död släpptes dessa krafter loss, och redan samma natt bröt våldsamheter ut i städer över hela USA. Ett undantag var Indianapolis, där Robert Kennedy hade planerat att hålla tal till väljarna, men istället fick meddela dem den sorgliga nyheten.

Två månader senare sköts även han till döds.

Read Full Post »

Språklagar

Sverige tycks äntligen vara på väg att få en språklag som även inkluderar det svenska språket. Detta är utmärkt; nuvarande situation där svenska är officiellt språk i Finland men inte Sverige, samtidigt som det finns fem minoritetsspråk som har lagstadgat skydd i Sverige, är minst sagt absurd. Svenskan är förvisso inte speciellt hotad i allmänhet, men på vissa områden (såsom naturvetenskap) så är det just nu tämligen bedrövligt; adekvat inhemsk vokabulär finnes icke disponibel. Att svenskan lånar ord från engelskan är inte ett problem; låneord har kommit till oss i många hundra år och svenskan har överlevt galant. Det är betydligt värre om vi istället för att låna in ord och placera in dem i svenska meningar helt börjar tala engelska när vi skall diskutera något. Lagen försöker hjälpa upp detta.

Debatten i frågan tycks dock ha varit stillsam. På svenska debattsidor tycks saken knappt uppmärksammats hittills lysa med sin frånvaro. Hufvudstadsbladet har dock uppmärksammat saken – föga förvånande, med tanke på att språkfrågor historiskt sett är betydligt viktigare i Finland än i Sverige. Nu har dock Marie Louise Ramnefal kommenterat saken i SvD. Hennes inställning synes mig vara förlegat nationalistisk, med en vilja att göra Sverige enspråkigt. Hennes syn på språket är också märklig: hon hävdar att man kan separera språk och människa. Jag anser detta vara uppåt väggarna tokigt. Språket är en av de saker som är starkast knytet till våra personer, ett sätt att låta vår personlighet komma fram. Mina tankar i någon annans språkdräkt är inte helt och hållet mina; mina tankar på ett språk jag är ovan vid förvrids så att jag riskerar bli tvungen säga det jag kan säga istället för det jag vill säga.

Författaren hävdar dessutom att inplacerandet av svenskan i en allmän språklag skulle vara att förminska den. Igen oerhört tokigt – om det är så viktigt med en liten markör av denna art så vore svenskan verkligen illa ute. Det viktiga är vad lagen säger, inte hur den är organiserad. Författaren verkar faktiskt knappt ha läst förslaget, och anser att den borde ge svenskan en särställning. Man frågar sig var hur en paragraf som den fjärde, som i sin helhet lyder »Svenska är huvudspråk i Sverige«, kan tolkas på annat sätt? Dessutom frågar hon sig varför arabiska skall skyddas, då det är ett såpass stort språk globalt sett. En märklig fråga, när inte en enda paragraf går att applicera på detta språk förutom att man skall ha rätt att »använda och utveckla sitt modersmål«, – en mening, att jämföra med det stora utrymme som ges svenska, svenskt teckenspråk och de fem officiella minoritetsspråken. Okunnigheten om – alternativ inställningen till – dessa verkar allmänt skrämmande, då artikeln avslutas med påståendet att »det enda språk i hela världen som den svenska riksdagen har absolut ansvar för är det svenska språket«. Med tanke på att ett av minoritetsspråken endast talas i Sverige, och ett bara talas i Sverige, Norge och Finland, så luktar en sådan inställning gammal unken storsvenskhet, och verkar vara samma andas barn som försöken att utplåna andra delar av samernas kultur. En god demokrati baseras inte bara på majoritetens vilja, utan även på respekt för minoriteten. Lagens eventuella problem är inte att den inte bara skyddar svenskan.

Read Full Post »

Det är märkligt hur historien kan förvridas och förvrängas. Ta slaveriet i Aztekriket: en ganska obehaglig historia i det allmänna medvetandet, där tusentals slavar offras i blodiga ritualer. Slaveriet skall ha varit så institutionaliserat att krig bedrevs endast för att ta slavar; ja, man undvek att underlägga sig vissa grannriken för att kunna kriga mot dem och ta slavar. Denna bild är korrekt, men inte uttömmande: det fanns två parallella system, dels ett för de till offer utsedda krigsfångarna, dels ett för inhemska slavar: som så på många andra platser kunde man dömas till slaveri, eller sälja sig själv. Som slav hade man rätt till mat och husrum, och kunde ha egna ägodelar. Sådana system var inte ovanliga, men det aztekiska gick än längre och var ovanligt milt: det var inte ärftligt, och innebar inget socialt stigma. Såld kunde man bara bli om man bevisades vara lat. Man låta en familjemedlem ta ens plats. Ja, man hade till och med en lagstadgad rätt till att försöka rymma, och då fick ingen annan än ägaren och dennes bröder försöka stoppa en.

Samtidigt fanns det på andra platser slavsystem som gick än längre än det aztekiska krigsfångesystemet i grymhet. I nuvarande Benin blev under 1700-talet Dahomey den dominerande makten. Riket var litet, hårt centraliserat, och präglat av stark plundrarmentalitet. Militära expeditioner syftade enbart till att ta slavar, av vilka betydande andelar gick åt i omfattande offerritualer. Huvudstaden var dekorerad med döda fienders skallar. Riket användes till och med som argument för slavhandel: det var en god gärning att befria slavar ur ett sådant folks grepp, även om de sändes till amerikanska plantager (abolitionisterna påpekade riktigt nog att den europeiska slavhandeln var en bidragande faktor till att riksbildningen var möjlig).

Dahomeys slaveri har även den sina udda sidor. Krigsmakten byggde på slavsoldater, ett fenomen som var tämligen vanligt, i synnerhet inom den muslimska kulturkretsen, men i Dahomey fanns även kvinnliga slavsoldater. Dessa hade i likhet med andra slavsoldater ganska hög status, och rekryterades dels bland krigsfångar, dels bland kvinnor som inte betedde sig på förväntat sätt och därför lämnades ut av sina familjer. De var ålagda strängt celibat, och gravida soldater placerades längst fram i ledet, där förlustsiffrorna var som högst.

Read Full Post »

En liten, obskyr grupp som är klädda likadant, med tygmärken med drakar och trollkarlar fastsatta på kläderna.Visst låter det som en godtycklig dräggförening vid en teknisk högskola nära dig (eller en grupp scouter)? Nå, beskrivningen tycks faktiskt, enligt en artikel i New York Times, även passa på en grupp till: personal inom den amerikanska militärens hemliga forskningsprojekt. Egentligen handlar artikeln om de hemliga militärbudgetarna, men man kan inte låta blir att fascineras av tänkandet som får någonsom är medlem av en hemlig grupp att stolt visa upp detta faktum medelst en tyglapp på sin uniform. Fast å andra sidan är ju detta att sätta en tyglapp som markerar ens personlighet på en uniform, som är till för att utjämna skillnader, redan från början ganska konstigt.

Det som är gångbart som motiv är dessutom trollkarlar, djävlar och nakna brudar som rider på späckhuggare (just detta senare får väl erkännas vara ett utslag av viss originalitet). Man kan således konstatera en viss omogenhet man inte riktigt förväntat sig bland militärpersonal (undertecknad finner förvisso drakar och trollkarlar underhållande, men jag slutade att bära kläder med sådana på när jag var sisådär åtta, nio år). Förvisso tarvas det nog en viss barnslighet för att kunna tycka det är riktigt roligt att hålla på att bygga vapen, men nog hade man väl hoppats på lite bättre.

Read Full Post »

« Newer Posts