Feeds:
Posts
Comments

Archive for juli, 2013

För den som undrat vad det är som finns utanför de kartor man ser när man kuskar runt i Dragon Age: Origins eller bortom de plats man läser om i böckerna som utspelas i Thedas finns nu Dragon Age: The world of Thedas (Volume I). Vill man veta mer om vad Nevarra är för ett ställe, hur Qunari tänker, vilka de sju Gamla gudarna är (och vilka som ännu inte blivit ärkedemoner), när schismen mellan kyrkan i Orlais och den i Tevinter uppstod så är det här rätt bok. Har man ingen aning om vad det här handlar om så är det fel bok.

Eller ja, om man gillar snygga koncept och rent världsbygge så kan det faktiskt fortfarande vara rätt bok. Den är nämligen, förutom texter om diverse aspekter på livet i Thedas, fylld med målningar av diverse platser, personer, föremål eller kreatur. Mycket är sånt man redan fått se i spelen, så det mest intressanta är styckena om geografi, där man får höra mer om vad platser som Anderfels och Nevarra har för egenheter (som vanligt i den här typen av litteratur tycks nationsgränser också markera tämligen skarpa kulturgränser).

Det är snyggt, man får lära sig en del, men man hade kanske önskat lära sig ännu något: något monster man inte sett, fler hemligheter i de länder man varit i, mäktiga personer man inte hört talas om. Men  vad som finns är fint presenterat.

Read Full Post »

Mats G. Larsson vill i Minnet av vikingatiden rehabilitera de isländska sagorna som källor till vikingatidens historia, efter att de i spåren av bröderna Weibull skall ha försmäktat obesedda.

Detta är naturligtvis som bäst missledande: historiker ignorerar knappast Snorre och Are frode och deras efterföljare helt, men eftersom de som var verksamma betydligt senare än vissa andra källor som berättar om samma händelser, så får de stå tillbaka för  dessa. Ignoreras helt gör de väl egentligen bara i samma mån som Larsson väljer att gör det i sin bok: när de behandlar förhållanden före det tusende århundradet.

Sättet som Larsson argumenterar på är insidiöst: han börjar med att visa på all fin lärdom som samlades på Island av män som hörde sina farfäder berätta eller själva åkte ner på kontinenten och fick höra berättelser, betonar hur de minsann hade skaldedikter och numera försvunna böcker att utgå från, och visar sedan att Snorre minsann hade det mesta rätt när han skrev om historia i andra delar av Europa. Sedan går han till attack på en del svaga punkter, som slaget vid Svolder, där Adam av Bremen är vag, eller Sigrid Storråda, där hela läget är ovanligt förvillat, eller jomsvikingarna, där det inte finns några andra källor, och sätter sig så förnöjt ner och klappar sig på axeln för att han nu minsann gett de där slemma weibullianerna vad de tål.

Läsaren, däremot, undrar om detta verkligen var allt? En möjlig förflyttning av ett sjöslag, en möjlig återintroduktion av en person i den historiska värmen (som dock länge stått där på tröskeln och velat), samt ett inte fullt avståndstagande från en grupp sjörövare som närmast framstår som hämtade ur nån gammal pojkbok. Blev det inte mer än så? Vad var då poängen?

Larsson skriver väl, hans genomgångar av diverse källor är läsvärda, och han undviker här de värsta dumheterna om ett Storsvitjod han anför i andra sina böcker, men man undrar varför han tvunget skulle bygga sin bok på berättelsen om den försummade källskatten som dumma historiker ignorerat så länge.

Read Full Post »

Svea hunds limerickar, av Hans Alfredson, är kanske främst imponerande som maratonprestation: under varje föreställning av sagda revy framfördes en ny. Inte helt konstigt då om kvaliteten ibland skakar något, med nödrim eller misshandlade anapester.

För att tala med den store doktorn kan en limerick vara såväl rolig som anständig, men de roliga är sällan anständiga, och de anständiga sällan roliga. Något undantag finnes väl, som den om de två bröderna i Spånga:

Det bodde två bröder i Spånga
som var väldigt olika långa.
Dom var glada ändå
när dom tänkte uppå
att de var ju – trots allt – lika många.

Men annars är detta inget för pryda: är det inte direkt ekivokt så är det i alla fall fyllt med andra kroppsfunktioner man normalt undviker att tala med farmor om.

Varje dikt har också fått ett företal med varierande mängd nonsens i: ibland nödvändigt för att limericken i fråga skall kunna förstås, men även i de fall där den klarar sig själv ofta vänligt nog att meddela var man återfinner den stad som använts, eller också bara småfånigt dravel.

Read Full Post »

Tja, omslaget till Berättelser från Engelsfors säger i alla fall exakt vad det är man får: en grupp serienoveller om häxorna från Cirkeln och Eld. Man får lite bakgrund och extrainformation om saker som redan skett, eller vad som sker under sommaren innan Nyckeln.

En del är sånt som framstår som närmast självklart, och som nu bara ges gestalt: som berättelsen om Gustav och Rebecka, som visserligen är snyggt berättad men som ändå inte säger något jätteoväntat. Eller Linnea och Vanessa, där något händer men oklart vad. Bättre då med berättelserna om Elias och Adriana, som i alla fall ger lite djup, vilket i alla fall för Elias är behövligt. Och de om Minoo och Anna-Karin ger lite föraningar om vad som komma skall.

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har författat, men tecknat har Kim W. Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam. Det funkar bra; man kan se vem som tecknat vilken berättelse, men deras stilar är fortfarande såpass lika att man känner igen sig. Det finns ett par saker man kan invända mot: Anderssons ansikten kan vara lite underliga, och Johnssons Minoo ser betydligt äldre ut än en tonåring, men annars är det bra läsning under väntan.

Read Full Post »

Två saker står klara efter att ha läst Bill Brysons Mother tongue: att han verkligen uppskattar engelskan, och att han alltsom oftast är ute och cyklar. Han skriver ofta saker i stil med att engelskan är det enda språket som klarar en viss sak (som att skriva ihop två ord på två sätt och få två olika betydelser, som »boathouse« och »houseboat«). Han anför den gamla myten om eskimåernas många (här är de femtio) ord för snö. Han påstår till och med att engelskan är »relativt lätt att stava och uttala« (vilket han i och för sig senare tar tillbaka när han själv behandlar dessa ämnen).

Men så finns ju entusiasmen också: inför skillnader mellan brittisk och amerikansk engelska, engelsmännens förtjusning i ordlekar, alla dessa synonymer, de lager på lager med lån som finns från alla möjliga håll (undantaget tyska), engelska namn (han anför inte, men borde, Rupert Iain Kay Moncreiffe of that Ilk), eller vad som nu fångat hans öga. Boken är nu närmare tjugo år gammal, och talar om Sovjetunionen i presens, men är ändå läsbar.

Det är som sagt inte en vetenskapligt användbar bok. Jag skulle till och med vilja avråda att ta något för sant som inte kan bekräftas på andra håll (mer exempel: han jämför vid ett tillfälle engelska namn på länder med de inhemska, men har då lyckats få tag på de högformella). Men den är roande, så man kan väl acceptera att han tycks tro att -s har blivit en vanlig pluraländelse i svenskan.

Read Full Post »

Det är trösterikt att läsa Strindbergs Antibarbarus: inte bara  för att den visar att även egentligen hyfsat intelligenta personer kan förföras av sina vetenskapliga fördomar, utan främst för att den visar att även om man är en av svenska språkets främsta stilister kan man ändå inte skriva avhandlingar som är riktigt läsbara.

Å andra sidan blir man grymt avundsjuk när man ser alla de ornament i urnesstil som boken är dekorerad med; inte bara anfanger utan rubriker och utfyllnad. Sådant får man inte som vanlig, dödlig doktorand.

Idéinnehållet är naturligtvis fnoskigt. Strindberg får för sig att grundämnen kan förvandlas till varandra, att luft bara är förtunnat vatten, att råttor kan andas vatten, att växter kan sönderdela kväve. Visst, kemin vid den tiden hade inte stöd av kvantfysik, och Strindbergs sätt att titta på grundämnenas molmassa är egentligen inte helt dum; problemet är bara att han inte har tillräckligt med data för att få egentlig ordning på det hela.

Antibarbarus är inte egentligen läsvärd, men Bakhålls faksimilutgåva kan vara värd att skaffa ändå, om ås bara för att det är ett vackert häfte.

Read Full Post »

När jag första gången läste Frans G Bengtssons poesi tror jag inte riktigt jag begrep mig på dem: det var hyfsat, men inte utomordentligt. Vid en omläsning av Tärningkast, i textkritisk utgåva, får jag nog revidera detta något: Sonetterna är fortfarande inte mina favoriter, men utöver »En ballad om mitt hjärta« så fastnar även »En ballad om franske kungens spelmän«, och den lätta »Ack, om jag vore kung«.

Den formella hanteringen är skicklig; det är endast undantagsvis som författaren fuskar på andra sätt än med poetisk ordföljd; betoning och meningsslut följer meter och strof. Ämnesvalen är främst historiska ämnen, med enstaka kärleksdikter och en avslutande avdelning med naturlyrik. »I Vävarnas gränd« kombinerar historiskt ämne med social upprördhet: hårt arbetande vävare har ersatts av ett modernt Sodom.

Även om jag fortfarande inte vill kalla det för riktigt stor dikt, så är jag nog ändå beredd att uppvärdera det något; Bengtssons dikter – i alla fall de mer lyckade – är klart goda nog att kunna överleva utan hjälp från hans senare prosaförfattande, även om detta framstår som betydligt mer enastående.

Read Full Post »

I Barna Hedenhös i världsrymden och andra äventyr har tre berättelser samlats: förutom månen och Mars besöks Mallorca och England, med den förväntade anakronismen och ambitionen att lära ut några småsaker.

I första historien slänger alltså familjen in lite ur-an (som tydligen var mer kraftfullt än vanligt uran, men som inte avgav någon strålning) i sitt flygplan/rymdraket, lastar den med rökta skinkor och vattensäckar, och sätter kurs mot månen. Snart finner man dock den tråkigt, och far vidare mot Mars, där de också snart ledas, trots vänliga marsipaner, kanaler och jättelika vattensilos (de kan inte gå omkring med Urax, eftersom planeten är fylld med marskatter). Det hela är lite fånigare än normalt, och man bryter hejvillt mot alla regler, dessutom efter att först ha pekat ut dem (och om nu familjen andas den luft som finns i deras heltäckande pälsar, hur klarar sig då stackars Urax?). Dessutom så sätts »citattecken« runt vissa ord på ett sätt som får en att undra vad de skall vara bra för.

Efter att ha tagit efter rymdkapplöpningen kommer turen istället till charterturismen, när familjen flyger till Mallorca, solar sig, och hjälper musikern Chopino att driva iväg en djävulsrocka. Sedan börjar de flyga ner turister från norden, och servera dem mat hemifrån. Högst normal standard, även om man tvekar lite inför hur stort utrymme skämt som bygger på kännedom om Chopin får.

I England, till slut, stöter man på biffätare (som kidnappar Sten och Flisa, och som straff förbjuds att spela kricket ett år. Hemska tanke!), liksom proto-Sherlock och Watson (med ovanligt fåniga stenåldersnamn), samt får se Stonehenge byggas, med diverse mer eller mindra seriösa arkeologiska teorier.

Historierna är kanske inte de mest spännande och arkeologin är åldrad, men historierna håller genom speglingen av femtiotalet. Mars-fiktionen är intressant, humorn håller hyfsat, och om man inte skulle använda riktigt så tydliga könsroller idag så väger nog det andra upp.

Read Full Post »

« Newer Posts