För nöjes skull

Någonstans på Norstedts sitter en pryd människa, så pryd att undertiteln på Bettany Hughes’ Sköna Helena på svenska blivit »Gudinna. Prinsessa. Myt.«, när man av det engelska originalet kunnat vänta sig att det sista ordet skulle vara »hora«. För så olika har man genom tiderna sett på denna av Paris bortrövade drottning av Sparta: från hora till äktenskaplig beskyddare, från gudsinkarnation (både av Afrodite och den gnostiskkristne guden) till djävulen i kvinnoform, från obeständigt våp till självständig kvinna som själv styr sitt öde, från manslukerska till oskyldigt beskylld Egyptenfarare (Herodotos hävdade att det bara var en skenbild som fick akajerna att anfalla Troja, och att Helena själv befann sig i Egypten kriget igenom). Endast en sak har varit konstant: det manliga begäret efter henne, oavsett om det var som trofé, som sätt att vinna makt eller som sexobjekt.

Hughes utnyttjar suveränt de mest skilda källor, från antika diktare över arkeologiska fynd till topografiska beskrivningar. Förvisso är hon stundom väldigt spekulativ, och även om hon till viss del friskrivit sig genom att i inledning och efterord påstått att det hon sysslar med är historia i Herodotos, inte Thukydides, efterföljd, och att det hon tecknar är möjligheter, inte obestridliga fakta, så är det inte mycket återhållsamhet kvar i brödtexten. Sättet hon arbetar på är att utgå från någon episod i Helenas historia, med början pre ovo, för att snabbt och obemärkt glida in på någon aspekt på livet i det förlykurgiska Sparta, det lejonportade Mykene, det hettitiskinfluerade Troja eller det postminoiska Kreta – eller för den delen något som har med alla dessa att göra. Den bild som avtecknas är annorlunda än man kan förvänta sig: istället för ett rent maskulint och martialiskt samhälle framträder ett där kvinnor inte enbart är sängkamrater och allianspanter, utan har betydande frihet och egna offentliga domäner; ja, ett där enda anledningen till att Menelaos var kung i Sparta var det äktenskap med Helena Paris så abrupt avbröt och ett där det inte ses som underligt att Helena förutom att vara vacker också är intelligent.

Översättningen är välgjord men slarvigt korrekturläst; de irriterande många noterna (vilken sorts människa är det som finner nöje i att bläddra fram och tillbaka hela tiden för vad som kan vara en utvikning, men lika gärna bara en teknisk detalj?), är påfallande ofta felnumrerade i brödtexten. Och mängden noter hindrar som sagt inte framställningen från att vara spekulativ i överkant. Det är synd, för det är egentligen det enda som sänker kvaliteten på hela verket, som annars hade kunnat vara en lite väl överentusiastisk men ändå mångsidig skildring av både Helena och den värld som förälskade sig i henne.

Read Full Post »