Feeds:
Posts
Comments

Archive for december, 2011

Fjodor Dostojevskijs En underjordisk dagbok (även känd som Anteckningar från ett källarhål) är för mig extremt svårläst: inte för att jag inte kan med den cynism och allmänna ruttenhet som utmärker berättaren, utan för att dess andra halva är en studie i förnedring precist kalkylerad för att få min mage att vända sig.

Första delen, som är en allmän diatrib mot människosläktet, i synnerhet världsförbättrare och deras utopiska, genomförnuftiga system, är bra nog: jag kanske inte riktigt begriper varför jag skall bry mig om denna deformerade berättare och hans utfall, men oavsett om jag undrar vad han är för en typ eller nickar åt avfärdandet av alla försök att reducera människan till rent förnuft så är det i alla fall läsbart.

Så kommer då den andra delen, där berättaren skildrar den tid då han fortfarande rörde sig bland andra människor innan ett litet arv gjorde det möjligt att dra sig undan världen. Den börjar inte helt omöjligt, med försök att vinna lite, bara ett uns, ett gram, värdighet: att bara kunna gå och lätt stöta emot den officer som en gång omedvetet skymfat berättaren genom att inte betrakta honom närmare. Överspänt, visst, men inte den fruktansvärda orgie i pinsamhet som följer när han bjuder in sig själv till en avskedsfest för en skolkamrat han inte ens hälsat på under flera år. Det är direkt fysiskt plågsamt att läsa, och den påföljande historien med en hora han ömsom attraherar, ömsom stöter bort är inte mycket bättre den.

I gymnasiet berättade en skolkamrat att detta var hans favoritbok. Jag vet att han har smak, och jag vet att min egen överkänslighet för pinsamheter är en stor del av anledningen, men det är för mig alldeles omöjligt att säga något liknande.

Read Full Post »

Andra volymen av Tove Janssons samlade serier är mycket, mycket trevlig: förutom variationen över Trollvinter, med den sportgalne Hemulen utbytt mot en i princip identisk herr Brisk (iklädd likmönstrad tröja), som Snorkfröken och Mymlan trånar efter, så är det tre berättelser som utforskar vad personlig frihet innebär.

Först ut är den berättelse där Muminfamiljens bohemiska tillvaro ställs mot Filifjonkans hårt inrutade liv, med förutsägbart resultat (dessutom med en trevlig liten betraktelse över hur man skall värdera sanning kontra lycka), sedan en där mymlans mor med alla hennes ungar, inklusive Lilla My, kommer på besök och orsakar mer kaos än till och med Muminfamiljen riktigt orkar med, och till slut en berättelse där en filosof predikar den totala frihetens lov, med dåligt resultat när det tolkas som frihet även från att bry sig om andras känslor.

Som vanligt är det vältecknat, och serierna vinner snarast på att läsas så här i ett svep istället för lite i taget: Tove Jansson var konstnär och författare, men dagsstrippar var kanske inte den optimala formen för hennes berättelser. Bra är det i vilket fall.

Read Full Post »

Jag vet inte om det är en giltig slutsats, men det bestående intrycket efter att ha läst Elisabeth Manséns volym i Sveriges historia, täckandes åren 1721-1830, är att det känns som ett mycket närliggande tidevarv: sjuttonhundratalets människor skulle måhända inte omfatta alla de värden som dagens samhälle vilar (eller försöker vila på) – demokrati, jämlikhet, tolerans, fredlighet – men de skulle åtminstone kunna känna igen dem och acceptera dem på ett annat sätt än vad stormaktstidens krigiska företrädare för den i exakt mening rätta tron skulle.

Som sagt, möjligen är detta intryck felaktigt, men det hindrar inte att Manséns framställning många gångar får en att stämma in med predikarens slutsats om att inget är nytt under solen. Man läser om debatter (bara det!) om staten skall ge stöd till industrier med tveksam lönsamhet, om universitet är till för bildning eller utbildning, om konflikter mellan tro och vetande: gång på gång upptäcker man förtjust paralleller och föregångare.

På ett annat plan kanske man kan resa invändningar: för att variera en nött bild så känns det förskjutna sjuttonhundratal som boken täcker inte alltid helt självklart, i synnerhet när författaren själv ofta väljer att skriva om just »sjuttonhundratalet«, och ibland känns det som Karl Johans-tiden får komma med lite på nåder, eller inte alls: det är väl inte helt självklart att serien över huvud taget skall ta upp unionen Sverige-Norge, men här finns inte mycket om den, ej heller om den politik som kom att föras under Karl Johan (eller mycket till porträtt av honom; till och med Reuterholm får mer utrymme): det kanske får anstå till nästa volym, men man kan undra varför? Överhuvudtaget saknas ett samlat grepp om politik som sådan, och det som finns ligger faktiskt främst under rubrikerna »Krig och fred« samt »Makt och monarki« (som mest talar om personer) – förvånande när man också förstår att det finns en ambition att komma bort från en sådan syn på historien.

Mer positivt överraskande är då bildmaterialet: jag visste inte att det fanns så mycket vardagsskildringar (främst signerade Pehr Hilleström) att tillgå. Enda minustecknet här är att det vore trevligt om de bilder som finns medtagna, men på annan plats, kunde hänvisas till i kapitlet om den svenska konsten.

Konsten, ja: ett annat skäl att uppskatta sjuttonhundratalet är att det är först nu som svenskarna på allvar börjar komma med prestationer som än idag kan uppriktigt beundras: det är inte längre marscher över nyfrusna sund och besegranden av kejserliga härar som gäller, utan snarare konst, kultur, vetenskap, vilka alla ges mycket utrymme, och bidrar till känslan av samhörighet. Sverige under sjuttonhundratalet är angeläget än idag, och kommer troligen vara det framöver.

Read Full Post »

För att vara en politisk satir skriven i början av sjuttonhundratalet är Gullivers resor fantastiskt läsbar. Politisk satir är inte ett ämne jag skulle välja om jag skulle försöka skriva odödliga klassiker, och tidig sjuttonhundratalslitteratur är ofta överpatinerad.

Så dock inte här: resorna till de olika märkliga länderna (Liliput, Brobdingnag, Laputa, Balnibarbi, Luggnagg, Glubbdubdrib, Japan och houyhnhnmnernas land) fungerar i sig själva bra som fabler, och den satir som finns är ofta så allmänt hållen att man inte behöver nycklar för att lista ut vad det är som siktas mot.  Ett exempel: i Balnibarbi besöker Lemuel Gulliver en akademi där han först besöker en hop vetenskapsmän i färd med diverse projekt i stil med att kemiskt förvandla avföring till föda, eller en blind man som blandar färg, eller en professor som uppfunnit en maskin, vilken kunde kombinera ord som han hoppades till slut skulle producera all världens kunskap (mycket hade jag väntat mig av Swift, men att han skulle föregripa satsen om oändligt många apor fanns inte på listan). Det enligt Gulliver allra mest utopiska projektet, omöjligt att tro på, var dock ett i den teoretiska avdelningen, där försök gjordes att förmå härskare att visa moderation, vishet och förstånd och på det hela taget att förbättra rikens styrelser.

Tyvärr avslutas dock boken med det tråkigaste kapitlet, där Gulliver hamnar bland de visa houyhnhnmnerna, vilka ser ut som hästar, där de enda människolika varelserna är de barbariska yahooerna (en viss sökmotor är alltså ungefär lika dålig på att välja företagsnamn som investeringsbolaget Triton): förutom att utopier kan vara trevliga att fantisera om är de alltid rätt tråkiga att skildra, framstår den tro på det rena förnuftet som ligger till grund för det hela idag som rätt överspelad. Att idealtillvaron dessutom är att leva som engelsk högreståndsperson, med en hoper tjänare omkring sig, är också aningen för priviligerat för att det skall kännas bra.

Bättre då när Gulliver besöker pysslingarna i Liliput, eller jättarna i Brobdingnag, eller den flygande ön Laputa (som sägs hållas i luften och styras av en enda magnet på ett sätt som får en att undra om Swifts allmänna motvilja mot naturvetenskap kan tänkas ha bottnat i oförmåga) eller Luggnaggs dödsmagiker, eller Glubbdubdrib med sina odödliga (tyvärr av Tithonos variant): där balanseras kritiken av människorna av betydligt mer humor. I vilket fall var Gullivers resor en betydligt mer trivsam upplevelse än jag misstänkte.

Read Full Post »

De serier Tove Jansson producerade för Associated Press är det tydligt ingen rak återgivning, eller ens en interpolation, av hur Muminfamiljen skildrades i böckerna. I den allra första berättelsen i den första volymen av Mumin: Tove Janssons samlade serier så är Mumintrollet helt ensam: han har släktingar, men varken någon äventyrslysten Muminpappa eller resignerad Muminmamma finns i närheten. Det gör däremot Sniff och Snusmumriken, och efter ett tag även Snorkfröken.

Å andra sidan är utseendet det man är van vid från böckerna, och överlag finns det inte mycket att anmärka på här: allt är mycket vältecknat, med en del små skämt i själva rutindelningen, och en av de allra roligaste sidorna är den när Snorkfröken försöker lura ut var hon egentligen skall rita en mun med sitt läppstift, så det är tydligt att Jansson behärskade även detta medium väl.

De tidigare frånvarande Muminföräldrarna dyker upp nästan direkt i den andra berättelsen, som dock börjar riktigt ledsamt, med ett självmordsbenäget Mumintroll. Efter att ha återförenats med föräldrarna följer sedan äventyr av sedvanlig muminkaraktär.

Bäst i samlingen är dock »Familjen lever högt«, där alla fyra hamnar i en sydländsk badort, på dyrt hotell fullt med filmstjärnor. Snorkfröken bländas av glamouren, Mumintrollet blir avundsjukt, och Muminpappa får umgås med en  äkta markis. Komplikationer vidtar.

Muminserierna är som sagt inte helt kompatibla med böckerna, men trevliga berättelser är det likfullt.

Read Full Post »

Det är lika bra att börja med definitionsfrågan, så att den inte kommer i vägen sen: när Katarina Harrison Lindbergh skriver Vampyrernas historia är hon inte enbart intresserad av de slängkappsbärande blodsugande aristokrater med centraleuropeisk brytning som arbetades fram under 1800- och tidigt 1900-tal, utan i princip av alla slags gengångare, de möjliga andra varelser som delat benämning med dessa, samt diverse andra blodsugande demoner. Detta tydligen i anslutning till utomskandinavisk forskningstradition, där vår uppdelning av blodsugande vampyrer och allmänt vandöda gengångare tydligen inte finns lika starkt.

Även om denna definition kan verka lite märklig för läsaren – det är lätt att förstå att sättet Bockstensmannen skändats på efter sin död var för att hindra honom att gå igen, mindre lätt att acceptera benämningen »vampyr« på det man ville hindra honom från att bli – så fungerar den i stort, och är också behjälplig när ett antal faktoider skall demoleras. Främst av dessa kanske den om sjukdomen porfyri som upphov till vampyrlegenden: har man bara gått med på att vampyrer ursprungligen var återlevande kroppar, och att dessa endast sällan drack blod eller inte klarade solljus (även om de flesta vampyrer varit nattaktiva) så förstår man att denna teori har modellerats på den moderna idén om vad en vampyr är, inte folktrons väsen.

Dessa väsen får också första tredjedelen av boken, där man förutom genomgångar av sådana i diverse kulturer (främst de i slaviska, som är de moderna vampyrernas närmaste anfäder) också får reda på bland annat hur vampyrer och varulvar varit nära sammankopplade, eller de rapporter om vampyrundersökningar som gjorde fenomenet känt och diskuterat under 1700-talet. I andra delen följer de rena fiktioner som senare långsamt ommodellerat de otrevliga och motbjudande vandrande liken till de mer aristokratiska blodsugare som idag är populära, där både litteratur och film medverkat. Intressant att notera här var också att under 1800-talet hette den typiske vampyren inte Dracula utan Ruthven, efter en historia som John Polidori skrev vid samma tillfälle som Mary Wollstonecraft Shelley skrev Frankenstein.

I den sista tredjedelen behandlas sedan verkliga människor som av någon anledning kallats vampyrer: förutom Vlad III Dracula, Elisabeth Bathory och Gilles de Rais (vilka egentligen aldrig sysslade med direkta blodriter, utan snarare var allmänt sadistiska) och ett par kriminaldårar (som inte heller stämmer speciellt bra på vad som ses som vampyrer) så främst människor som idag kallar sig själva vampyrer, vilket verkar innefatta allt från sådana som tycker om att låtsas vara detta över en helg till typer man nog helst skulle se inspärrade; det finns tydligen även de som tycker om att donera blod till de av dessa vampyrer som anse sig behöva dricka det (det finns de som anser sig bara behöva ta av andras människors energi, vilket inte nödvändigtvis behöver vara negativt för dessa). Det finns sannerligen folk till allt.

Det finns således en hel del material här för den intresserade. Finns det då några invändningar? Tja, förutom att författaren envisas med att tro att »modest«på svenska kan betyda ›blyg‹, och att styckena om de tre ovannämnda »verkliga« vampyrerna kanske är lite mer allmänbiografiska än vad som känns riktigt motiverat, så är det enda man riktigt saknar lite mer diskussion om det senaste uppsvinget av vampyrer i ungdomslitteratur. Det verkar annars vara en allsidig belysning av vampyrerna i deras många inkarnationer.

Read Full Post »

Lord Peter Wimseys tredje fall, Unnatural death, var så nära det perfekta brottet man kunde komma: ingen kunde hitta någon åverkan på gamla fru Dawson och ingen verkade ha något uppenbart motiv för att döda henne. Men ändå: doktor Carr hade ju nyss undersökt henne och dragit slutsatsen att hon skulle kunna leva i flera månader till med sin cancer. Och något skumt var det ändå med de där utbytta sköterskorna. Det kanske kan vara värt att titta närmare på ändå?

Detta är en nästan renodlad detektivberättelse: av Lord Peters familj ser man inte mycket. Detta är en avsaknad, men inte en fatal sådan, ty detektivhistorien är fortfarande välgjord; det hela är märkligt uttänkt, och även om man som läsare knappast gissar allt kan man ändå komma underfund med en hel del. Lord Peter är också fortsatt en trevlig typ, speciellt när han visar sig vara mer av en människokännare än hans vän inspektör Parker.

Mycket detektivarbete, inte så mycket i Poirots stil: här är inte meningen att samla ledtrådar för att se om läsaren kan få hela pusslet att gå ihop, utan att lyfta på den ena slöjan efter den andra. I likhet med Christie är dock mördaren en heltigenom otrevlig typ. Bra grejer.

Read Full Post »

Eftersom jag tydligen har lätt att slänga pengar på att få lyxversionen av diverse dataspel så följde det med en konstbok till Heroes of Might and Magic 6 (jag funderar på om jag inte borde recensera spelet också någon gång när jag klarat av kampanjerna – det är mycket spel för pengarna), som nu skall sägas ett par ord om: »slarvigt«, »okunnigt« och »oskickligt« är nog lämpliga.

För detta är tämligen slarvigt redigerat, och även om »pretty kingdoms« är en av de sötaste felstavningarna jag sett så är det inte mer text häri än att det borde gått att fånga, liksom det faktum att en rubrik innehåller två misstag i ett ord. Och när de korta texter som beskriver varje fraktion man kan välja att spela verkar skrivna av någon som aldrig spelat spelet alls så är det tydligt att texten inte varit prioriterad.

Man kan dock även undra om bilderna varit det, för sättet som fokus ibland hamnar mitt på uppslaget tyder inte på det. Själva bilderna är också aningen menlösa: visst, de är kompetent gjorda, men när de i princip bara är avbildningar av vad man kan se i själva spelet undrar man lite varför man inte kunde fått skärmdumpar istället. Nåja, de är rätt trevliga att titta på, även om man kanske hoppats på att se mer av den kreativa processen bakom.

Read Full Post »

« Newer Posts