För nöjes skull

Medelhavet en bra dag, sett från Castello di San Giusto

Jämfört med Verona och Venedig är Trieste en tråkig stad; ett ställe man passerar på vägen söderut. Möjligen stannar man till i den romerska runinstaden Aquileia ett par mil bort. Någon järnridå ser man inte mer av här än i Stettin; båda gränserna löper ju gubevars på EU-område idag.

I vilket fall fick jag inte mycket tid att gå runt i staden, men det lilla jag hann med att se på de lediga stunder jag inte hade var inte vansinnigt upphetsande: ett akvarium, med små vattentankar och en ensam åsnepingvin som verkligen såg ut som den ville vara någon annanstans och ett fort från 1600-talet i lättviktsklass; främsta anledningen att besöka det torde för icke italiensktalande vara den fina utsikten över Trieste och Medelhavet. Det finns förvisso även ett museum inhyst i fortet, men nästan all text är på italienska. Det rymmer dock ett par fina handskrifter, en samling vapen, och en del religösa attiraljer som får en att förstå varför gamle kung Gösta var så invrig att komma över kyrkans ägodelar. I övrigt skall staden hysa ett fint arkeologiskt museum, som dock inte hanns med.

Första gången jag bott på hotell med FN-loggan på fönstren

Anledningen till detta var densamma som till att jag var i Italien från första början: en workshop i IAEA:s regi om vad man kan använda neutronstatistik till. Om denna skulle jag kunna säga en hel del, men det skulle förmodligen inte bli roligare än vad det var under själva föreläsningarna, under vilka man satt i otroligt obekväma stolar. Deltagarna kunde grovt delas in i tre grupper:

1. Föreläsare: akademiker, varav hälften från Chalmers
2. Doktorander, från Europa (inklusive en amerikan i diasporan).
3. Äldre herrar anställda vid kärnkraftverk eller kärnkraftsmyndigheter, främst från Asien och Sydamerika.

Föreläsningarna pågick fram till klockan sex på kvällen, av vilket man kan förstå att tiden för utflykter var begränsad. Kvällarna tillbringades istället typiskt med att sitta på närbelägen restaurang och dricka öl.

Sådär, det var själva de besökta orterna. Framdeles kommer det även reporteras om mer tematiskt ordnade saker, såsom den italienska maten.

Read Full Post »

Två venetianska damer, en bild som, troligen felaktigt, påståts föreställa två kurtisaner.

Förra inlägget om den Italienska resan täckte väsentligen de där sakerna som »alla« tänker på när de hör Venedig. Idag är det dags för aningen mer obskyra saker: kyrkor och konstmuseer.

Vi börjar där vi slutade: vid Markusplatsen. I motsatta änden av denna från Markuskyrkan ligger nämligen Museo Correr, en fin samling med blandad konst: förutom renässanskonsten finns här en fin samling med grekiska och romerska statyer, liksom nyklassicistiska sådana av Canova; välkommen omväxling till de målningar som annars upptar det mesta utrymmet i de flesta konstmuseum jag besökte.

Museo Correr är dock endast nummer två vad gäller konstsamlingar; på första plats kommer Accademia vid Canale Grande. Här kan man gå igenom de kronologiskt ordnade salarna och förundras över till exempel Veroneses Gästabudet i Levis hus, eller Tintorettos serie över evangelisten Markus, eller Carpaccios stadsmålningar, eller fint pastoralmåleri som Giorgiones stormen. När jag besökte museet visades dock inte Leonardos vitruvianske man upp för allmänheten. Personligen blev jag förtjust i Tizians Jungfrun presenteras vid templet, med en ung Maria omgiven av en gloria, ett motivval jag inte träffat på någon annanstans.

Tizian: Jungfrun presenteras vid templet

Ca' d'Oro

Ett annat museum med mer blandad konst är Ca’ d’Oro, ›det gyllene huset‹, som är ett litet konstverk i sig. Det kan vara lite svårt att hitta den gränd som ingången ligger i, men det är det värt. Även om det inte är ett stort museum, så har det en fin blandning från olika epoker och av olika medier; förutom oljemålningar finns fresker, statyer och bronser. Även om man inte planerar att gå in är det väl värt att gå till motsatta sidan av Canale Grande och beundra utsidan.

Det sista museet jag besökte var också det jag blev mest imponerad av. Till skillnad från det övriga innehåller det främst verk av en enda man: Tintoretto. Eller tja, ett museum är det strängt taget inte; huset används fortfarande till sitt ursprungliga syfte, att hysa scoulan (en form av religös orden) till San Roccos ära. Ordenshuset har till vägg och tak nästan enbart dekorerats av Tintoretto, och det är en imponerande samling religösa målningar: allt den magnifika Korsfästelsen över en tänkvärd bild av en alltför mänsklig Satan frestandes Jesus till stillsamma bilder av Maria i Egypten. Förutom Tintorettos målningar finns även en samling karikatyriska allegorier i form av träsniderier av Fransesco Pianta.

Tintoretto: Korsfästelsen

Förutom dessa museum finns det i alla fall ett som jag borde nämna, även om jag aldrig hann besöka det: Peggy Guggenheim-museet med modern konst.

Så över till kyrkorna: Inte alltför långt från Scuola Grande di San Rocco ligger San Pantalon, en liten kyrka med en fullständigt enorm takmålning som påstås vara världens största verk på duk. I motsatt riktning ligger Santa Maria Gloriosa dei Frari, eller bara Frari, en franciskanerkyrka med bland annat Canovas grav – som han själv formgivit i syfte att den skulle användas för en kenotaf över Tizian, som dock har fått en mer klassisk sovan på väggen mitt emot Canovas pyramidformade skapelse. Dessutom finns ett munkkor, vacker snidat med helgonporträtt och stadsmotiv, samt ett högaltare med Jungfru Marias himmelsfärd av Tizian.

Santa Maria dei Miracoli

Förutom San Pantalon finns en hel uppsjö kyrkor som har en enstaka detalj som gör dem värda att se, som det groteska stenansiktet vid Santa Maria Formosa. Dessa kan förvisso ha interiörer som låter nog så intressanta, men som kanske kan hoppas över till förmån för platser mer täta i sevärdheter. En liten missräkning i detta sammanhang var dock att jag bara hann se Santa Maria dei Miracoli utifrån, den skall vara minst lika vacker på insidan som utsidan. Den sista kyrka som jag hann se insidan på (eller kanske snarare den första; då det var just den första kyrka jag besåg) var dock Santi Giovanni e Paolo. Här vilar flera av dogerna, eller har fått minnesmärken resta över sig.

Read Full Post »

Canale Grande, från Rialto

Venedig var från högmedeltiden till napoleonkrigen en självständig stad; stundom till och med en stormakt med en dominans på Medelhavet som närmast kan jämföras med Storbritanniens över världshaven. De pengar som därigenom flöt in, liksom de konstföremål som släpades hem från Konstantinopel när staden föll för ett korståg som gick fruktansvärt fel, har använts för att smycka staden, och i synnerhet området runt markusplatsen, husen vid Canale Grande, och stadens många kyrkor. Staden är därför fylld med ypperlig konst, med ett flertal konstmuseer i världsklass.

Pescherian, Venedigs svar på Feskekôrka.

Det första jag gjorde i Vendig var dockatt ta vaporetto-linje 1. Denna kan sägas vara en kombination av språvagn och Paddan-båt: den går längs hela Canale Grande, och stannar vid varje hållplats. På vägen får man se flera av stadens vackraste hus, däribland Ca’ d’Oro, som jag skall återvända till. För att förstärka kopplingen till Göteborg passerar man även en fiskmarknad i fuskgotik, dock utan lustigt namn.

I vilket fall är det nog ändå Stockholm som är mer lik Venedig, eftersom Gamla Stan uppvisar samma system av medeltida gränder, dock utan att vara på långt när lika labyrintartad som Venedig. Det finns skyltar med vägen till de flesta större turistattraktioner (som ibland förvirrar mer än de hjälper genom att visa på två olika håll), men en bra karta är ändå att starkt rekommendera. I vilket fall, det rekommenderas även att första gången man tänker besöka Markusplatsen leta sig fram till den från Rialtohållet. Effekten av att komma från trånga gränder med ganska tråkiga hus ut på ett torget gör att det framstår som större än det egentligen är. Runt där finns också stadens två främsta sevärdheter: Dogepalatset och Markuskyrkan.

Markuskyrkan

Vi börjar med den senare: Vid mitt besök var det den enda sevärdhet jag behövde köa för att få se. Den utmärkte sig även genom att inte kräva inträde… I alla fall inte till själva kyrkorummet. Till de olika inre rummen (skattkammare, museum och Pala d’Oro) fick man dock betala. Innan vi berör dessa skall dock påpekas att själva kyrkobyggnaden är ett li…, nej stort stycke Östrom. Venedig var under en tid en del av detta rike, och även om tiderna skulle ändras så att Venedig med tiden skulle bidra till detta rikes fall så tog det ändå starkt intryck därav. Förutom i grundplanen och kupolerna ser man detta i de guldmosaiker som täcker innertaket, samt ovan nämnda skattkammare, som innehåller massor av ypperliga arbeten samt ett relikvarium, där man beskåda diverse mumifierade kroppsdelar. Pala d’Oro är en gigantisk altartavla i guld med innefattade ädelstenar från 900-talet, mycket sevärd även den. Bäst av de tre områdena är dock museet på ovanvåningen: dels kommer man riktigt nära takmosaikerna, dels kan man gå ut på taket och ta bilder lite grann från ovan. Där finns även Quadrigan, ett fyrspann hästar av oklart ursprung som rövades i Konstantinopel när det begav sig.

Quadrigan

Innergården av Dogepalatset

Dogepalatset ligger vägg i vägg med Markuskyrkan, och är idag ett museum över sig självt. Under århundradena täcktes nämligen väggarna och taken med förnämlig konst. Innergården liknar mest en gotisk bröllopstårta, och man har, förutom målningar, nyttjat bladguld för att klä taket i en av trapporna. På det hela taget får man intrycket att det var tur att Venedigs storhetstid väsentligen var slut vid Barockens inträde, annars vet man aldrig var det slutat. I vilket fall, utan guide är det kanske inte helt lätt att njuta av målningarna, som är skamlöst självförhärligande. Roligast är kanske kartrummet, där väggarna klätts med gigantiska kartor över världens alla hörn, samt den fullkomligt enorma rådssalen med likaledes enorma

Suckarnas bro

målningar. Dessutom finns en liten vapenkammare med diverse exotiska vapen (däribland en kombinerad pistol och nyckel), liksom ett kyskhetsbälte – ingen trevlig pryl. Man kan även vandra över suckarnas bro till fängelset – byggt för att ge fångarna en drägligare levnad. Det är dock palatsturens minst sevärda del, och man kan med fördel använda den kortslutning av vandringsleden som finns. Just Suckarnas bro framkallade dock en redignerad suck från mitt håll: vad annat finns att göra inför idén att klä omgivande väggar med reklam?

Read Full Post »