För nöjes skull

Efter att ha läst Kawa Zolfagarys Vita kränkta män är det nästan så man själv känner sig  kränkt: att det finns en sådan mängd idioter där ute som tar sig friheten att i (bland annat) mitt namn tala nedsättande om kvinnor, invandrare, feminister, och i stort sett varje samhällsförändring sedan femtiotalet. Intrycket – vilket torde vara det av redaktören eftersökta – är att idioterna ifråga är en samling bortskämda klöcklingar (ett ord jag tackar Dulle-Banéren för) vars allmänna oförmåga till empati endast motsvaras av den att ta eget ansvar.

Även om huvuddelen av exemplen, inhämtade från diverse forum på internet, i och för sig själva mestadels bara visar på skribenternas inskränkthet, och därför inte är speciellt roliga, så uppvisar i alla fall två grupper en viss roande brist på känsla för ironi: den ena gruppen – den med allmänt taskig stavning, ibland så akut att det blir smärtsamt – hänförs närmast till lyteskomiken, men den där »snälla« (alternativt »normala«) killar klagar på hur tjejer beter sig i allmänhet och hur svårt de har att få sådana känns fullt acceptabelt att skratta åt. Hit kan garanterat hänföras även de inlägg som försöker propagera för fri prostitution, och förmodligen även de stackare som uppröres över att – ve och fasa! – kvinnor ammar på allmän plats. Å andra sidan kanske man bör avhålla sig för sådana argument, eftersom de verkar vanliga även bland de kränkte; men man kan ju ändå inte undgå att roas över att extrapolera från den allmänna skräcken för homosexuella och kombinera detta med påståendet om att ”alla feminister har bara fått för lite kuk”.

Annars verkar den största skräcken vara den för att tvingas stöta på något så fruktansvärt som ett personligt pronomen; den upprördhet som det lilla ordet »hen« (vilket till skillnad från fånigheter som »räckviddsångest« och »Tintingate« sannerligen borde varit med bland årets nyord) orsakar slår till och med den allmänna rädslan för att tjejer skall få göra som de vill (de har till och med börjat träna på gym så att de kan bli starkare än vissa killar – var skall detta egentligen sluta?).

Nej, humor kan man kanske i allmänhet inte kalla det: den kommer i så fall vanligen från de läsarkommentarer som i vissa fall fått följa med, möjligen också från den totala förvirring som råder inför begreppet »rasism« (även om den tycks starkare bland de som tycker de borde få säga vad fan de vill så är det väl i rättvisans namn inte helt okänt att den används även om yttranden som kanske rättare borde kallas kolonialistiska eller allmänt inskränkta). Sammantaget börjar man dock till slut nästan skratta åt det hela, eftersom alternativet vore att gråta, eller möjligen att bli eremit.

Skall något anföras mot själva boken bör det väl bli att anonymiseringen ibland är lite för slarvigt genomförd: jag har inget emot att diverse sverigedemokrater, bloggare, knasiga sångare och andra halvkända lösa tyckare får stå för vad de sagt, inte heller att diverse annars obemärkta personer inte hängs ut, men ibland är den pixling av namn som gjorts så bristfällig att man ändå kan läsa, och det förefaller som halvt onödigt att dölja efternamnet på personer när de har förnamn som nästan garanterat är unika.

Nå, sammantaget gör samlingen som sagt att man alternerar mellan att skämmas för och tvingas skratta åt de stackare som befolkar kommentarsfält, forum, twitter, facebook och allt vad man nu kan hitta där ute.

Read Full Post »