Feeds:
Posts
Comments

Archive for januari, 2013

Det skulle gå att säga ganska mycket om Christine de Pizan innan man kom till hennnes Kvinnostaden: hon var Frankrikes första professionella författare, och försörjde med sin penna sina barn och sin mor efter att hennes make dött. Ännu mer imponerande är dock vad hon faktiskt skrev: förutom att vara en skeppskatalog över kända kvinnor så innehåller boken en späd planta av feministisk analys; hon menar bland annat att kvinnors allmänna okunnighet hade mindre att göra med deras förstånd och mer med att de inte fick någon utbildning, och att männens författande var okunnigt och illvilligt.

Huvuddelen av boken är dock ett allegoriskt stadsbyggande: under ledning av fruarna Vishet, Rättfärdighet och Rättvisa bygger hon sin kvinnostad med hjälp av biografier över kända damer för att bevisa att kvinnokönet varken är svagt, dumt, ombytligt, snålt eller vad nu för dumheter hennes samtida ville påstå. Biografierna är ofta hämtade direkt från Boccaccio, och den som läst honom känner igen den superlativa framställningen. Samtidigt är det något uppfriskande att hon bland de kända kvinnorna tar upp såväl Fredegunda (merovingisk kungamoder, och lika blodslysten som någon av ättens kungar) som Teodora (bysantinsk kejsarinna som Prokopius täcker med lager på lager av svartfärg i sin Anekdota). Historiskt och fiktivt blandas friskt: förutom nämnda finns historier direkt ur Decameron, liksom euhemeristiska berättelser om romerska gudinnor, och mot slutet mer helgonlegender än man riktigt vill (vilket innebär ett fyrtiotal sidor. Helgonlegender är tråkiga. Och repetetiva).

Överlag är det dock ganska bra läsning; det är bara när det hela går över till att handla om diverse dygdemönster eller klart påhittade berättelser som man finner ögonlocken något tyngda. Resten är kanske lite mer hagiografiskt än motsvarande böcker skulle vara idag, men knappast så det stör.

Read Full Post »

I Murder in the mews får Hercule Poirot lösa fyra fall: tre mord och en stöld av hemliga papper. Det första mordet sker under Guy Fawkes-natten, och fyrverkerierna tycks ha dolt pistolskottet som dödade den unga kvinnan, som sedan placerats i en position menad att få det att se ut som hon tagit sitt liv, men som uppenbart är arrangerad. Även det andra mordfallet är maskerat som självmord: en högexcentrisk baron har tydligen skjutit sig själv i ett slutet rum, men även här tycks kroppen arrangerad fel, och psykologin är än värre: personer som anser att världen skulle stanna demförutan är knappast typerna som skjuter sig själva.

Det sista mordfallet äger rum på Rhodos, och påminner aningen om Evil under the sun; det är väl en form av förstudie, även om det ändå är en delvis annorlunda lösning. Stölden, till slut, är av viktiga hemliga papper från en ministers lantställe, och bland gästerna finns en känd agent, som han bjudit in just för att locka henne till att kunna beslå henne med spioneri.

I synnerhet den första novellen är väl utförd och originell; övriga är något mindre så men ändå solida, utan alltför otroliga lösningar (även om en av dem har lite för mycket av oplanerad släktträff över sig).

Read Full Post »

Av de svenska kungarna är Karl XI den stundom mest underskattade: till skillnad från de övriga av krigarkungarna, som fått skiftande omdömen beroende på hur man ser på krig i allmänhet, liksom den andre store, hårdhänte reformatören Gustav Vasa, vars gärning i alla fall tidigare så starkt färgats av nationalistisk uppfattning att han fortsatt uppskattades även när dessa förlorade mark, så är det inte ens alltid Karl XI själv som tillskrivs den yttersta kontrollen över utvecklingen – vilket sannerligen är en smula märkligt då det var under honom som det karolinska enväldet skapades. Likväl så finns det de som sett på hans dyslexi, och den blyghet han visade under sina tidigare år och dragit slutsatsen att han var en imbecill som styrdes helt av sina rådgivare, i synnerhet Johan Gyllenstierna (visst fog finns kanske för dessa under krigsåren). Likväl: andra kungar kan få sin moraliska halt diskuterad, men Karl XI är den ende vars intellektuella förmågor i stort är omdebatterade.

Inte för att detta egentligen syns i Göran Rystads biografi Karl XI – förutom under krigsåren är det en mycket självmedveten och kapabel kung som går en till mötes, som kraftfullt och målmedvetet samlar makten i sin hand, och som använder denna till att få ordning på ekonomin och bygga upp ett försvar som skulle kunna hålla kriget borta – för till skillnad från sina företrädare var Karl XI efter sina första erfarenheter av sådant inte hågad på mer. Att han sedan var fullständigt hänsynslös i sina försök att avvärja detta gör att hans gärning till ett intressant moraliskt dilemma: är en välvillig diktator, som håller alla personliga hänsyn borta, tycks var oväldet personifierad och har freden som sitt främsta mål, att föredra framför en mindre kapabel person som dock trots allt orsakar krig och svårtid? Eller, annorlunda, väger friheten eller freden tyngst?

Rystads biografi kretsar i mycket kring gärningen; kanske inte så underligt när det handlar om en enväldig kung, som dessutom var inbunden och spartansk, och vars dagboksanteckningar huvudsakligen handlar om resor, inspektioner och jakt: Karl XI som den store exerceraren och byråkraten, och endast undantagsvis som den devote sonen, den kylige maken (Ulrika Eleonora var kanske den minst avundsvärda av de svenska drottningarna, även om hon på sitt slut fick bevis på hur mycket hon faktiskt uppskattats av maken), och den något bullrige men enkle vännen. Det är kanske inte den mest livfulla av biografier man kan finna, men kompetent och läsvärd.

Read Full Post »

Under julen fick jag i min hand Harbors and high seas, en bok om geografin i Patrick O’Brians böcker om herrar Aubrey och Maturin. Författaren Dean King (som också står bakom A sea of words, en ordbok för samma serie) har organiserat materialet utifrån böckerna, vilket gör att till exempel Frankrike och Spanien, som besöks i flera av dem, får flera kartor och beskrivningar av olika orter i olika kapitel. Detta uppvägs dock med råge av att detta också gör att varje sådant kapitel inleds av en kort sammanfattning av motsvarande bok, vilket gör att den också är lämplig för den som gör uppehåll i läsandet och inte plöjer alla tjugo böcker i ett streck, och att man alltid kan vara säker på hur långt man kan läsa utan att något avslöjas för en.

Uppslagsdelen är dock troligen inte den mest behövliga, i alla fall idag när man inte behöver ha något konversationslexikon i sin bokhylla för att kunna få reda på grundfakta om Callao, Sundasundet, Lorient eller Riga. Däremot är de många fina kartorna ofta praktiska då de är specialgjorda för att man skall få bästa överblick, och även om man kan försöka söka efter kartor över de olika hamnarna är det inte garanterat att de täcker precis vad man är intresserad av.

De sammanfattande texterna är skrivna för att undvika att avslöja mer än nödvändigt av handlingen, men detta är snarast irriterande; tillräckligt mycket avslöjas ändå för att man inte skall vilja läsa dem i förväg, och vagheten gör att de i efterhand inte är lika praktiska som de annars skulle kunna vara. Överlag är boken dock praktisk, även om man ibland saknar en dek orter som inte tagits med.

Read Full Post »

Appianos hör väl inte till de allra främsta av Roms historieskrivare, men hans skildring av inbördeskrigen är den enda fullständiga, och han tycks inte heller hitta på noveller om hur städer intas eller skriva vackra tal för sina fältherrar mer än andra historiker, så han är knappast heller den minst bruklige sådane. Nu har Ingemar Lagerström översatt ut hans sjunde och åttonde böcker, som behandlar andra och tredje puniska kriget, som de utkämpades i Italien respektive Afrika (Appianos ordnade sitt material geografiskt), under titeln Roms krig med Karthago och Hannibal.

Båda krigen är intressanta, men av olika skäl: det andra eftersom det är just det där Hannibal stod utanför Roms portar efter diverse marscher över Alperna, hans storartade segrar, Fabius »sölarens« försök att långsamt blöda honom till döds och de andra fältherrarnas fåfänga försök att besegra honom i öppen strid fram till dess att Publius Cornelius Scipio Africanus tog striden till själva Karthago och vid Zama besegrade honom. Det tredje är en betydligt mer solkig historia, med ett Rom som bestämt sig för att jämna Karthago till marken efter att det till slut börjat återhämta sig efter den tidigare, dyra freden, och ett Karthago som viker sig tredubbelt i försöken att undvika romarnas vrede: först överlämnas 300 gossebarn som gisslan, därefter alla stadens återstående vapen (krigsskepp och elefanter hade de inte tillgång till efter förra kriget), men när de sedan fick kravet att utrymma sin stad och bygga en ny kunde de inte böja sig mer, och efter tre års kamp intogs deras stad av Scipio Africanus den yngre.

Frågan är om romarnas hårda ståndaktighet någonsin var en lika stor tillgång som under det andra puniska kriget, eller deras imperialistiska högmod någonsin är lika vämjeligt som innan det tredje; inte ens Hitlers landåpenhet under åren innan andra världskriget var riktigt så utstuderad. Appianos historia är alltså ett utmärkt sätt att studera Rom i krig, med ett par av dess såväl största som lägsta stunder.

Read Full Post »

Miss Marple fungerar, till skillnad från Poirot, för det mesta bra även i det kortare formatet. Det kan bero på att jag överlag tycker bättre om henne, eller så är det bara att den typ av fall hon löser inte kräver lika mycket rekvisita. Nåväl, de sex fall hon löser i Miss Marple’s final cases (som inte bör förväxlas med Sleeping murder, som på svenska fått titeln Miss Marples sista fall) – fyra mord, en stöld, samt en jakt efter det arv en gammal man med överdrivet skämtsinne lämnat efter sig, är överlag bra – även om titeln på ett av dem mer eller mindre avslöjar vad som hänt.

Särskilt bra är »The case of the perfect maid«, där man först luras att tro att man sett precis allt som miss Marple gjort och förstått samma saker som hon, för att sedan få höra att det har man inte alls. I »Miss Marple tells a story« kan man å andra sidan om man är bara aningen uppmärksam själv se ungefär var tricken och de felaktiga antagandena kommer in, även om tillvägagångssättet inte tycks helt bergssäkert.

Samlingen avslutas sedan med två spökhistorier, vilket inte alls är vad Christie borde skriva. Den ena har ett högst otillfredsställande slut, och medan den andra är klart bättre så är det inte direkt vad man börjar läsa samlingen för.

Read Full Post »

I Freakonomics förklarar författarna Steven D Levitt och Stephen J Dubner att det forskaren Levitt sysslar med är en tillämpning av ekonomiska metoder på ovanliga områden. Detta må väl vara sant, men frågan är om det är rimligt att kalla statistiska undersökningar av skolelevers provresultat eller statistik över barns dödsfall för ekonomi? De metoder som används tycks långt från unika, så det verkar snarare vara smart sociologi än ekonomi.

För det är fråga om en uppsättning undersökningar av diverse samhällsfenomen: hur viktiga är föräldrarna för sina barns framgångar (varierande), fuskar sumobrottare (ja), varför minskade mängden brott i USA under nittiotalet (hårdare straff, fler poliser, samt en mängd barn till lågutbildade, unga, fattiga föräldrar som inte föddes eftersom mamman kunde få abort), varför man inte skall lita för hårt på fastighetsmäklare (de tjänar mer på att sälja aningen fler hus än att lägga tid på att sälja husen aningen dyrare), och, i det absolut långdragnaste kapitlet, varför barn får de namn de får (namn »hittas« av välutbildade, och gör sedan klassresor nedåt).

Mycket syftar till att ifrågasätta vedertagna sanningar (det är större risk att ett barn dör i ett hus med en swimmingpool än i ett med en pistol), och man hajar ofta till; kanske dock aldrig mer än i kapitlet om brottslighet, där man i stycket om de hårdare fängelsestraffen kan läsa ett rätt hånfullt ifrågasättande om att det tydligen krävs en doktorsgrad i kriminologi för att man skall undra över om brottsligheten minskar om man låser in brottslingar – vilket ju tycks vara precis den typ av slappt tänkande som annars gisslas.

Annars finns det som sagt en del att lära, speciellt om att ifrågasätta skenbara sanningar.

Read Full Post »

Bland årets skörd av böcker från Librarythings hemlige tomte fanns The clarity of distance, en samling lyrik av den indisk- engelsk-amerikansk-tysk-kanadeniska Ayesha Chatterjee. Inte en bok jag annars ens skulle haft en aning om ens fanns, men ändå ett trevligt möte.

Dikterna balanserar mellan att vara så minimalistiska, alternativt använda så sökta metaforer, att de blir ogenomträngliga, och att skildra en känsla av förändring och om inte rotlöshet så i alla fall en hemkänsla i många delar av världen. När dikterna således når fram är de också kraftfulla och även om de aldrig blir helt glasklara så känner man ändå vad som menas.

Read Full Post »

Efter att ha läst Kawa Zolfagarys Vita kränkta män är det nästan så man själv känner sig  kränkt: att det finns en sådan mängd idioter där ute som tar sig friheten att i (bland annat) mitt namn tala nedsättande om kvinnor, invandrare, feminister, och i stort sett varje samhällsförändring sedan femtiotalet. Intrycket – vilket torde vara det av redaktören eftersökta – är att idioterna ifråga är en samling bortskämda klöcklingar (ett ord jag tackar Dulle-Banéren för) vars allmänna oförmåga till empati endast motsvaras av den att ta eget ansvar.

Även om huvuddelen av exemplen, inhämtade från diverse forum på internet, i och för sig själva mestadels bara visar på skribenternas inskränkthet, och därför inte är speciellt roliga, så uppvisar i alla fall två grupper en viss roande brist på känsla för ironi: den ena gruppen – den med allmänt taskig stavning, ibland så akut att det blir smärtsamt – hänförs närmast till lyteskomiken, men den där »snälla« (alternativt »normala«) killar klagar på hur tjejer beter sig i allmänhet och hur svårt de har att få sådana känns fullt acceptabelt att skratta åt. Hit kan garanterat hänföras även de inlägg som försöker propagera för fri prostitution, och förmodligen även de stackare som uppröres över att – ve och fasa! – kvinnor ammar på allmän plats. Å andra sidan kanske man bör avhålla sig för sådana argument, eftersom de verkar vanliga även bland de kränkte; men man kan ju ändå inte undgå att roas över att extrapolera från den allmänna skräcken för homosexuella och kombinera detta med påståendet om att ”alla feminister har bara fått för lite kuk”.

Annars verkar den största skräcken vara den för att tvingas stöta på något så fruktansvärt som ett personligt pronomen; den upprördhet som det lilla ordet »hen« (vilket till skillnad från fånigheter som »räckviddsångest« och »Tintingate« sannerligen borde varit med bland årets nyord) orsakar slår till och med den allmänna rädslan för att tjejer skall få göra som de vill (de har till och med börjat träna på gym så att de kan bli starkare än vissa killar – var skall detta egentligen sluta?).

Nej, humor kan man kanske i allmänhet inte kalla det: den kommer i så fall vanligen från de läsarkommentarer som i vissa fall fått följa med, möjligen också från den totala förvirring som råder inför begreppet »rasism« (även om den tycks starkare bland de som tycker de borde få säga vad fan de vill så är det väl i rättvisans namn inte helt okänt att den används även om yttranden som kanske rättare borde kallas kolonialistiska eller allmänt inskränkta). Sammantaget börjar man dock till slut nästan skratta åt det hela, eftersom alternativet vore att gråta, eller möjligen att bli eremit.

Skall något anföras mot själva boken bör det väl bli att anonymiseringen ibland är lite för slarvigt genomförd: jag har inget emot att diverse sverigedemokrater, bloggare, knasiga sångare och andra halvkända lösa tyckare får stå för vad de sagt, inte heller att diverse annars obemärkta personer inte hängs ut, men ibland är den pixling av namn som gjorts så bristfällig att man ändå kan läsa, och det förefaller som halvt onödigt att dölja efternamnet på personer när de har förnamn som nästan garanterat är unika.

Nå, sammantaget gör samlingen som sagt att man alternerar mellan att skämmas för och tvingas skratta åt de stackare som befolkar kommentarsfält, forum, twitter, facebook och allt vad man nu kan hitta där ute.

Read Full Post »

Vem i hela friden skulle vilja döda en tandläkare? Och vem är så dum att han mördar Hercule Poirots tandläkare? Och har det faktum att han också är samhällets stöttepelare Alistair Blunts tandläkare med saken att göra? Och varför hittas senare hans patient död av en överdos bedövningsmedel?

Detta är essentiellt frågorna som söks svar på i One, two, buckle my shoe, ännu en i raden av Christie-deckare baserade på barnkammarrim (dessutom den sista i vilken man träffar inspektör Japp). Det är ett bra mysterium, även om man länge går och undrar om den inte skall förstöras av de rätt fåniga förslagen om att det hela bottnar i en stor konspiration som vill kasta England i kaos för att farliga utlänningar med vänsteråsikter skall ta över. Hercule Poirot ironiserar mycket över diverse engelska särdrag, men just denna rädsla tycks han aldrig finna värt att sucka över.

Nåväl, som sagt, det hela visar sig till slut vara en Poirot av den bättre sorten, även om en detalj i brottet lämnas helt oförklarad – hur kunde det planeras på förhand?

Read Full Post »

« Newer Posts