Feeds:
Posts
Comments

Archive for mars, 2013

En bok om språkets förändringar torde åldras snabbare än de flesta: vad som var nytt för tio år sedan är i dag slitet och glömt, hopplöst förglåmat och ibland redan bortglömt. Så är det också ibland närmast rörande att läsa Viveka Adelswärds Ord på glid, med sin förtjusning iför men också lätta bortkommenhet inför allt nyspråk som uppstått i samband med internet och mobiltelefoner (den tecknar till exempel sms-ande personer som något att förvånas över. Å tider!). Annat är något robustare, som styckena om ordbildningstrender (användandet av ändelser som -is och -o) eller vanliga språkfel eller östgötsk dialekt.

Temat är alltså egentligen språkförändringar i allmänhet, vilket ger ganska gott utrymme: ord på väg in, som lånord och nybildningar, ord med förändrade betydelser, och ord som är på väg in i glömskan (en del ord har gått hela vägen på de dussinet år som gått sedan boken skrevs: vem talar idag om wap eller håller öråd?). En del är lite långrandigt – internet var som sagt nytt och spännande då, men idag behöver man väl knappast ordlistor över förkortningar eller liknande (eller det kanske är precis vad som behövs – för de leksamma förkortningarna och språkexperimenten är väl idag andra än då, och kanske också sällsyntare) – men det är i alla fall inte en bok som spricker i indignation över att språket förändras, mer än möjligen när folk inte riktigt verkar förstå vad de är de egentligen säger: »att dra sig något till minnet« får mer ovett än att tycka någon »3vlig«.

Boken är nog idag snarare intressant som ett minne över var språket var än hur det höll på att ändras, men det gör inte så mycket. Läsbart är det, även om en del passerat bäst före-datumet.

Read Full Post »

Det är inte många titlar som anses såpass känsliga att de måsta ändras två gånger, men Agatha Christies Tio små negerpojkar har det: på engelska har den först innehållit »niggers« och sedan »indians« innan förlagen gav upp och började sälja den under namnet And then there were none. Hursomhaver var det den allra första Christie jag läste någon gång i slukaråren, och minnet har stannat med mig; den utgör tillsammans med Mordet på orientexpressen, Dolken från Tunis och Döden på Nilen de böcker där jag distinkt kan komma ihåg lösningen – men dessutom mindes jag flera andra detaljer, vilket bara visar på att minnet är bättre ju yngre man är.

Nåväl, handlingen är väl någorlunda känd: tio personer kallas till Negerön av en okänd person, och väl där anklagas de av en röst inspelad på grammofon för mord eller vållande till andras död – brott de utfört men där rättvisan inte kunnat göra något: en äldre ungmö som kört sin hemhjälp på porten när denna kommit i olycka, vilket ledde till att hon – hemhjälpen – dränkte sig; en general som sänt sin hustrus älskare på självmordsuppdrag; en läkare som opererade när han var full; en ung man som körde ihjäl två små barn. En efter en börjar de dö, och snart står det klart att mördaren är en av de tio – men vem? Skall de hinna få reda på det innan de alla är döda och bara mördaren är kvar?

Som man kan se så är detta ett av Christies mysterier baserade på barnkammarramsor: mördaren utgår från ramsan om de tio tomtenissar som faller från efter en (den finns för övrigt även på svenska omgjord till att handla såväl om moppepojkar som op-amps), vilket bidrar till att hissa upp stämningen. Däremot är den ovanlig i det att det inte finns någon utomstående deckare som kan reda ut mysteriet och stoppa mördaren; här är det bara de potentiella offren själva som har att göra det, utan någon Poirot eller Marple i sikte. Eftersom Christie är Christie får man till slut veta vem det är som gjort det, och blir således vederbörligt överraskad. Detta är troligen det bästa hon åstadkommit.

Read Full Post »

Omslaget på Dorothy Sayers In the teeth of the evidence säger att det är en samling »med Lord Peter Wimsey«. Detta är naturligtvis helt sant. Det är också sant att det är en samling med Montague Egg, om någon nu skulle vara mer förtjust i denne resande i dryckesvaror. Ännu mer sant är dock att det är en samling med mordgåtor som inte har något med dessa herrar alls att göra: av sjutton berättelser handlar två om lord Peter, fem om herr Egg, och resterande tio har ingenting med någon av dem att göra.

Det gör dock kanske inte så mycket. Lord Peter har visserligen personlighet, men den kommer ändå inte riktigt till sin rätt på femton-tjugo sidor. Eggs ständiga citerande av verser för den lyckade försäljaren är mer anpassat till formatet, men han är ändå en tämligen likgiltig figur, även om det är intressant på vilka sätt en kringresande försäljare kan blandas in i olika affärer. Resterande historier om olika mordfall (vilka inte alltid visar sig vara mord) är av varierande men intressant slag: en man som misstänker sin nyanställda kock för att vara en omskriven giftmörderska, en lägenhet där mjölken inte tas in på morgonen och mjölkmannen börjar oroa sig, en hårfrisör som lyckas stoppa en mördare på rymmen som kommit till honom för att ändra sitt yttre. Bra saker för det mesta, även om de två sista novellerna inte är vad jags kulle velat avsluta med: en utflykt i den typen av sammansvärjningar som till slut inte tillfredsställer någon, och en övning i mystik som visserligen har en massa katter i sig men annars inte heller känns som något man läser Sayers för.

För att återvända till Lord Peters fall är i alla fall det första, med en tandläkare som tycks ha begått självmord rätt originellt, och det andra, med en död kropp i en matsal och alibin att spräcka alls inte dåligt. Montague Eggs fall bygger i något fall på den sorts specialkunskap som normalt skulle ses som fusk, men som inte gör så mycket i så korta historier. Ett av fallen är också mycket bra, i alla fall för bokälskaren (jag skrev en gång i högstadiet en historia som byggde på något liknande, även om jag nu kan se att min idé var betydligt vekare). Överlag är det en ganska bra samling, men bara om man är beredd på att läsa om andra än Lord Peter.

Read Full Post »

I Leva och låta leva i gamla Europa skildrar Henrik Knif fyra en gång uppburna, men nu tämligen bortglömda kulturpersoner under 1600- och 1700-tal: Charles de Saint-Évremond, fransk libertin i engelsk exil, Pietro Metastasio, hovpoet och librettist i det kejserliga Wien, Carl Fredric Fredenheim, gustaviansk uppkomling och antikkännare, först att utföra utgrävningar på Forum Romanum, samt Johan Gabriel Oxenstierna, hovpoet men kanske främst ihågkommen som upphöjd till kansliråd för att Gustav III skulle få ha en Oxenstierna vid sin sida i förvaltningen.

Det är fyra olika temperament som framkommer: Saint-Évremond var mondän och spirituell, epikurist men med en tunga för elak för sitt eget bästa; Metastasio underdånigt plikttrogen, men snabbt glömd när modet växlade och beställningspoesi började ses med förakt; Fredenheim ambitiös och förmögen att fånga möjligheten; Oxenstierna osäker, grubblande, längtande från plikten till livet som lantjunkare.

Det är intressanta personligheter, som ibland ger möjlighet till oväntade utblickar – Saint-Évremond var tidig vinkännare, när man började intressera sig för vins ursprung och sort, Metastasio brevväxlade livet ut med kastratsångaren Farinelli, favorit vid spanska hovet, Fredenheim var en del av det nyvaknade intresset för antikens materiella lämningar, och Oxenstierna var en tid en del av den svenska beskickningen i Wien. Bäst tycker jag om Saint-Évremond, som är den som tydligast lever upp till bokens titel med sin libertinska filosofi och sitt salongsliv. Även om boken för det mesta är välskriven (trots en tendens att i onödan korta meningar) så känns den lite glatt, som om den aldrig greppar tag ordentligt: den rör sig kring det personliga, och trots otaliga ansatser verkar den aldrig riktigt nå upp och hålla sig på mer allmänna höjder – eller kanske det bara beror på att jag inte är tillräckligt intresserad av operakonst för att fångas av Metastasios och Oxenstiernas arbeten.

Read Full Post »

Till skillnad från huvuddelen av svenska folket fick jag igår inte min musikaliska underhållning från teven utan från operan (detta var i viss mening oplanerat; det var knappast för att undvika schlagereländet som dagen valdes), närmare bestämt Wagners Tristan och Isolde.

I tre akter berättades först hur Tristan hämtar henne från Irland till kung Marke i Cornwall och hur de på resan båda dricker kärleksdrycken, sedan hur de möts i skogen om natten och påkoms av hovet, och till slut hur Tristan ligger döende på sitt slott och väntar på Isolde. Det finns några små ytterligare komplikationer, men detta är väsentligen hela berättelsen: utdragen över fyra timmars speltid innebär det att det är musik och sång som är det viktigaste, och inte så mycket drama. Det hela skulle nästan lika gärna kunna avnjutas på radio, ty förutom några förtätade stunder och ögonkast eller omfamningar mellan titelfigurerna så är är det inte mycket till agerande på scen.

Därmed dock inte sagt att detta är helt oviktigt. Sitter man där fyra timmar hjälper det att ha något annat än musik och textremsa att fästa ögonen på. Scenografi och ljussättning var också mycket bra, men jag tvekar om den sparsmakade kostymeringen var ett gott val: Isolde och Marke kunde själva bära sina roller, men om man när man tittar på Tristan inte kan se någon skillnad mot en medelålders medelsvensk i mörka byxor och tröja som snarare spänns av mage än muskler, då är det svårt att mana fram tanken på en hjälte som utvidgat Markes välde. När han sedan raglar runt döende i sista akten och framför sig ser Isoldes skepp löpa in i hamnen, och den trogne Kurwenal inte ser något, så drar det hela snarare åt det komiska än det tragiska. Det är inte så att jag kräver några traditionella Wagnerbombasmer, men lite mindre vardag hade hjälpt.

Sången är dock överlag utmärkt (fast lite irriterande var det att konstatera att ens skoltyska var bra nog att klara sig själv ibland men hopplöst otillräcklig för det mesta), även om jag knappast kan ta på mig att döma ordentligt. Tydligast tycker jag dock bifigurerna framstod – den hängivna, förtvivlande Brangäne, den trofaste, slitne Kurwenal, och den magnifikt kvarblivne, oförstående Marke. Det ligger väl i verket att Tristan och Isolde skall vara så uppfyllda av varandra efter första akten att de skall tappa allt intresse för annat, men det gör också att de reduceras, trots de vackra ord de sjunger till och med varandra.

Jag är långt från någon övertygad Wagnerian – det var i slutändan lite väl tungfotat för mig –, men jag kan mycket väl tänka mig att se något mer.

Read Full Post »

Det rykte som vidhäftar H.P. Lovecraft om att hans verk handlar om stackare som råkar på uråldriga hemligheter som krossar deras sinnen är uppenbarligen inte ens till hälften sant: eftersom de flesta berättelser är redogörelser för de funna hemligheterna av de som faktiskt fann dem så vore detta i sig svårtänkbart. Vidare är en god portion av historierna snarare drömlika sökanden än hemsökelser av magiker som läst för mycket i Necronomicon eller diverse groteska monster.

Jag vet inte exakt hur det gick till när Penguin delade upp Lovecrafts historier på tre volymer, men de i The dream in the witch house tycks huvudsakligen faktiskt ha med drömmar att göra på olika sätt. Titelnovellen låter en ung man hemsökas av en häxa och hennes råtta med människodrag, och i »The shadow out of time, tycks en professor byta personlighet med en urgammal intelligens hörande till en art som lärt sig byta sinne med varelser levande längre fram i tiden, och får sedan uppleva hur den tid han själv var en sådan varelse kommer tillbaka till honom i drömmar (det är lite oklart här vad som gör det nödvändigt att båda de utbytta sinnena skall uppleva det som att lika lång tid har gått), men huvuddelen av det övriga materialet kan på olika sätt kopplas till den längsta berättelsen: »The dream quest of unknown Kadath«.

I denna söker Randolph Carter i drömvärlden efter Jordens gudars boning på det att han må förmå dem att låta honom komma till den vackra stad han i sina drömmar skådat (här är det igen lite oklart, men det tycks som livet i drömvärlden i mycket tycks likna det i den vakna), medan tjänarna till de Andra gudarna (främst Nyarlathotep (ha! rätt stavning på första försöket)) försöker hindra honom från att störa Jordens gudar. Han får dock hjälp på vägen av katterna, samt likätarna, här visserligen vidriga men långt från så repulsiva som de framställs i  »Pickman’s model« (man måste inte ha läst den, men den och en del andra noveller i The thing on the doorstep refereras till). Man får sedan läsa om Carters vidare äventyr, i »The silver key« och »Through the gates of the silver key«, den senare först skriven av E. Hoffman Price och senare överarbetad av Lovecraft, som dock var oförmögen att få dess första halva att framstå som annat än andra rangens spiritualistiskt nonsens. Dess avslutning är dock något bättre.

Slutligen finns en drös småberättelser i diverse stilar, bland annat »The horror at Red hook«, där en polisundersökning leder till upptäckten av en outsägelig kult, och »The cats of Ultar« (en av berättelserna som hör samman med »The dream quest«), vilket är en påminnelse om att man skall akta sig för att skada katter. »In the vault« är en rätt traditionell skräckhistoria, utan övertonerna av onaturliga riter eller monster från jordens yngre dagar, men ändå effektiv.

Jag gillar visserligen bäst historierna om drömvärldar, om platser som är föga mer än namn och någon detalj, men även skräckhistorierna fungerar överlag ganska bra, kanske främst för att de huvudsakligen är rätt korta (undantaget då titelnovellen, men där gillar jag istället tanken på hur farlig matematik kan leda en till umgängen med den Svarte). Att gå in och vänta sig att bli skrämd fungerar inte för mig, men det är god läsning på andra sätt.

Read Full Post »

Jag vet var och när jag köpte At Bertram’s Hotel – på Cypern, när jag var där med familjen när jag gick i högstadiet och hade fått slut på medtagna böcker. Tur att det inte var när jag började läsa Christie på allvar, för det är verkligen inte en av hennes bättre. Jo, miljön på Bertrams hotell är bra, men idén är vek och det är alldeles för lite av Miss Marple, som är med mer som vittne än som detektiv.

För en gångs skull är det inte heller mord som skall utredas, utan en rånarliga: tåg, banker, värdetransporter. Vid de olika tillfällena har olika samhällets stöttepelare setts i närheten av brottsplatsen, och dessa tycks ha kopplingar till Bertrams. Så en dag försvinner en gammal tankspridd kanik: han borde farit på konferens, men tycks aldrig ha återvänt – eller ens kommit iväg ordentligt. Samtidigt, i ett sidospår, får en ung arvtagerska reda på saker om sin vilda, bortsprungna mor som hon inte väntade sig och bestämmer sig för att undersöka.

Hela historien är minst sagt fnoskig, och enda anledningen till att det hela går att lösa tycks till slut vara just att de där stöttepelarna går att koppla samman – de påstås vara »medvetna misstag«, där för att förvirra, men verkar egentligen bara vara till för att ge författaren ett sätt att låta polisen komma vad som annars verkar vara ett hyfsat intelligent syndikat på spåren. Den lätt gammaldags hotellmiljön, och de affärer miss Marple passar på att besöka under sitt Londonbesök, är egentligen det enda som är värt att minnas.

Read Full Post »

Det har sagts om Dick Harrison att han författar snabbare än sin egen skugga, och det är sannerligen ingen pjåkig samling böcker som utkommit de senaste femton åren. Likväl, några har inneburit något mindre arbete än andra, och dit hör Harrisons historia. Detta är egentligen inte så mycket en vanlig bok som en hopklippt samling texter från Populär historia, i diverse ämnen. Några har skrivits på direkt beställning: den första skrevs som ett lätt groteskt försök att sammanfatta historien åren 1000-2000, två – om medeltida kungaval respektive propagandans historia i Sverige – skrevs med anledning av riksdagsval, en text om världens tillstånd år 1802 skrevs 200 år senare.

Annat känns igen från Harrisons böcker: en text Robin Hood och en om medeltidens rumsuppfattning, liksom en om rymdresor före sådana verkligen var möjliga känner man direkt igen, liksom stoff i andra texter. Inte heller den om medeltidens riddare och vilka de egentligen var kan ha överraskat någon. Det kanske däremot den om Elisabet I gör, och den om Mysores fall för de brittiska kolonialtrupperna gör det definitivt.

I allmänhet är det, som kan väntas av vad som ursprungligen varit artiklar i en populär tidskrift, lättläst och lättillgängligt, utan alltför mycket kringapparat men stundom med indignation inför människans barbari. Vill man bara ha ett par timmars läsning om blandade historiska ting är den väl värd att plocka upp i ett antikvariat, men knappast något man bör ägna tid att aktivt söka efter.

Read Full Post »

OK, först lite orelarad upprördhet: vad för slags stolle skulle påstå att Göteborg är Norges främsta hamn? Den sort som får skriva noter till The call of Cthulhu and other weird stories, tydligen. En kajplats för skepp från Göteborg förekommer nämligen i titelnovellen, och då har redaktören tydligen tyckt att sådan desinformation är av nöden. Annars är detta den enda Lovecraftnovell där man faktiskt får se store Cthulhu uppväckt ur sin sömn nere i sjunka R’lyeh, där han drömt sig genom eonerna för att kunna väckas när stjärnorna har nått rätt position.

Annars är Cthulhu mest en gudom som åkallas av diverse monstrum som på olika sätt befolkar jorden och oroar människornas sinnen: i gamla, ruttnande Innsmouth, i bergen i Vermont, under klostret i Exham. Hungrandes efter offer, eller i bästa fall villiga att inte störa så länge de själva inte störs, så finns alltid krafter bortom de flesta människors kunskap som hotar ordningen. I vissa fall är skräcken något mer jordbunden: de noveller som inleder boken (undantaget »Dagon«, en slags förstudie till »The Call of Cthulhu«) handlar om lite mer mondäna saker som kannibalism, vandöda monster, en läkare som lyckas uppväcka de döda (»Herbert West – Reanimator« en historia som snart slår över och närmast börjar parodiera sig själv). Det finns lån från Arthur Conan Doyle och Edgar Allen Poe, liksom av Lovecrafts vänner. Av noveller i Lord Dunsanys efterföljd finns dock här bara en: »Celephaïs«. Det finns också faktiskt två historier där berättarna själva blir galna och själva blir kultister, vilket jag innan läsningen hade för mig var ett vanligt grepp hos Lovecraft.

I stort gillar jag det hela: ett par av de kortare numren är lite svaga, men de längre håller god kvalitet och lyckas väl med att hela tiden stegra spänningen och fasan- Nu har jag läst igenom Lovecrafts färdigställda prosa, och kan i stort sett kalla mig nöjd. Cthulhu fhtagn!

Read Full Post »

Tyvärr är John Grants Bogus science: or, some people really believe these things, inte en riktigt lika bra bok som sin föregångare: för det första så tycks den något mer oorganiserad, utan klara avdelningar och med material som inte riktigt alltid hör ihop, och för det andra är det på något sätt inte riktigt lika intressant att läsa om rena galningar som halvgalningar och fuskare.

Visst finns det ett nöje i att läsa om att det faktiskt finns de som tror på en platt jord (påtagligt ofta kristna fundamentalister som i alla fall är konsekventa nog att ta hela skapelseberättelsen som sann, och inte bara de delar där Gud skapar människa och djur), att solen går runt jorden (dessa fundamentalister är aningen mindre konsekventa), allt som står i tidningen, antigravitation, evighetsmaskiner, forntida astronauter, Atlantis eller vad det nu må vara, men det är sällan lika roligt att läsa exakt vilka tidningar de startat, vilka de lurat på pengar, exakt hur de förklarar vissa saker (deras egen prosa är dock ibland mycket roande). För att ta ett exempel: i princip varje tänkbar ö, halvö, bit land eller havsområde i den hemi-demi-semi-sfär som utgörs av Europa och Nordatlanten har av någon utpekats som Atlantis, men det räcker med att få läsa ett eller två sådana förslag för att man skall känna sig nöjd (här finns för övrigt det främsta svenska bidraget till boken. Det säger en del om människans förmåga att inbilla sig saker att Olof Rudbeck framstår som någorlunda välbalanserad och kapabel).

Samtidigt lämnas stora delar tämligen outforskade: utöver sådana som skall besökt oss innan historiens början finns inte mycket om utomjordingar, och såväl parapsykiska fenomen och konstig läkekonst förbigås helt. Historia finns främst representerat av fantomtidsteorin (som väsentligen menar att folkvandringstiden är en myt). Lämmeltåg nämns men avfärdas inte. Överhuvudtaget skulle lite mer eklekticism liva upp boken, för det finns trots allt gränser för hur många fabricerade fossil, märkliga kosmologier eller tekniköverförande utomjordingar man orkar med (de olika evighetsmaskinerna håller sig dock rätt intressanta genom den variation konstiga förslag som utarbetats). Avslutningen, om kryptozoologi, är också aningen för tillåtande. Har man i inledningen kritiserat media för att de letar upp en fysiker och en galenpanna och presenterar dem som lika trovärdiga bör man inte göra detsamma med två olika personer med olika åsikt om Bigfoots existens.

Read Full Post »

« Newer Posts