Karl IX var på flera sätt en märklig kung. Liksom de båda andra av hans bröder som klarade sig från galenskapen lyckades han bli kung. Till skillnad från dem så har hans genmäle därför tecknats av honom själv och hans medarbetare; ingen propaganda krävdes för att rättfärdiga hans avsättande, men däremot varför han gjorde uppror mot landets laglige kung Sigismund. Denna kom att betona dennes katolicism, och utmåla Karl som lutherdomens försvarare (med viss rätt; han hade i sitt hertigdöme givit fristad åt de präster som inte accepterat brodern Johans mer traditionsbetonade teologi), och kom därför att bidra till att de svenska kungarna i lika hög grad baserade sin legitimitet på religionen som på arvsrätten (vilket gör att Carl XVI Gustav är den ende svensk som inte åtnjuter religionsfrihet, och tillika torde vara en av de få som håller sig till den Augsburgska trosbekännelsen).
Samtidigt är han något av en parentes. Han lyckades förvisso i sitt uppror mot Sigsimund, men efter detta så förbleknar hans tid i mångt och mycket jämfört med hans son och efterföljares, då Sverige fick världens effektivaste administration och på allvar inledde sin stormaktstid, och bjuder inte på lika intressant psykologiskt material som hans halvbror Eriks (hans bror Johan är också en underskattad monark). Det är kanske därför inte så konstigt att han först nu tillägnats en egen biografi: Den skoningslöse, av Erik Petersson. Tyvärr lider denna av vissa brister. Den främsta är kanske att man får intrycket att den är skrivet för någon utan minne. När man skriver historia måste man med nödvändighet stundom lämna ett område för att följa ett annat. Problemet är här att när man åter möter det man lämnade därhän förutsätts man ha glömt att det en gång behandlades; händelsen refereras till som man aldrig har läst om den: där man förväntar sig en referens i stil med »Då kom meddelandet om det ryska fälttågets katastrofala resultat« får man »[Då] kom ytterligare en negativ nyhet till Karls kännedom; i Ryssland hade svenskarna förlorat ett stort slag när de försökte retirera från Moskva.« Intrycket blir således antingen att skribenten underskattar en, vilket är ett synnerligen osympatiskt intryck, eller att boken helt enkelt inte redigerats färdigt, vilket inte heller är speciellt tilltalande.
I vissa stycken tycks dessutom kunskapen brista; Geijers påhitt om att Erik XIV i stjärnorna sett att en ljushårige man skulle ta makten och därför anstaltade Sturemorden framförs först som sanning. I nästa stycke refereras återigen denna tro , men nu tillbörligt markerat som en äldre förklaring med svagt stöd i källorna. Intrycket blir således sådant att man har svårt att förstå hur Dick Harrison kan kalla boken »välskriven«, även om detta är den enda sådana fadäsen.
I sin helhet ger verket dock intressanta inblickar i Karl IX:s liv, även om man får intrycket att Petersson kommit lite för nära sitt studieobjekt och till viss del tagit dennes parti. Boken ger förvisso en fyllig skildring av Karls liv, när man läser anfallet på Arvet efter Gustav Vasa, som anklagas för partiskhet till Karls nackdel, har man svårt att se hur denna attack går ihop med bilden som ges i boken: Karl förefaller på samma sätt som sin fader vara en fullfjädrad Machiavellisk furste, främst intresserad av maken för makten egens skull, som utan att blinka ljuger och bedrar. Tonen är förvisso tämligen neutral, utan urskuldran för objektet, men när man kommer till det blodiga Klubbekriget problematiseras inte Karls inblandning i detta, utan förbigås med tystnad. Verket är i sin helhet således läsvärt för den intresserade, men man bör nog komplettera läsningen för en mer helgjuten bild.
Den 5 januari 1639 föddes Otto Wilhelm Königsmarck som Hans Christoff Königsmarcks andra son. Genom far och son kan man förena två av de mest välkända museiföremål som bortforslats från en plats till en annan och därför varit påtänkta för återlämnade. Det gäller dels det svenska krigsbytet från Prag, som intogs av trupper under faderns befäl under det trettioåriga krigets sista månader, dels Parthenon, vilket skadades allvarlig då sonen, som inte kunde fördra Karl XI:s ekonomiska politik och därför gått i venetiansk tjänst, belägrade staden och riktade sina kanoner mot templet som av osmanerna användes som krutförråd. Senare skulle stora delar av dekorationen, liksom andra konstskatter från gammalgrekisk tid, köpas av den brittiske ambassadören Lord Elgin och ligga till grund för British Museum.
