Feeds:
Posts
Comments

Archive for augusti, 2010

Vid läsning av Henrik Dammbergs Nazismen i Skaraborgs län 1930-1945 börjar man snabbt undra lite över vad poängen är: jovisst fanns det nazistiska partier, och partier som i alla fall kom snuddande nära nazismen, verksamma i länet, och visst lyckades de i mitten av 30-talet få några spridda mandat i kommunerna, men det är ändå en bild av en mycket marginell rörelse man får; 200 medlemmar i Lindholmsrörelsen (som gick under flera officiella beteckningar under perioden) när den var som störst, och enstaka mandat i kommunfullmäktige, som var enklare att vinna när kommunerna var mindre – det verkar ha räckt med runt hundra röster, vilket man lär han kunnat få enbart på personliga egenskaper –, är inte mycket att förskräckas över.

Men visst kommer det poänger, till exempel försöken att fördriva den judiske publicisten Isak Goldman från Mariestad, eller den sprängladdning som kunnat drabba kommunisternas partilokal i Skövde, med två unga män som var medlemmar i nazistiska ungdomsförbund som dynamitarder (en händelse som för övrigt drog nazismen i välförtjänt skam). En annan person från samma kretsar förblev också nazist livet ut, och var instrumental i skapandet av nittiotalets vit makt-musikscen. Detta är förvisso nog tydliga tecken på att undersökningar av detta slag kan vara nog så viktiga, men att näten kanske bör kastas ut över mer än ett enda län för att få en fångst så rik att allmänintresse riktigt skall vakna.

Annars kommer väl de farhågor man i viss mån kan ha inför denna typ av skildring från provinsen på skam: Dammberg verkar ha gjort ett gediget arbete, och undersökt det mesta som kan haft kopplingar till nazismen (även annars mindre utforskade organisationer). Det är också på tiden; än finns det några personer i livet som var aktiva i rörelserna, men snart kommer de vara borta. Något som däremot till viss del kan anföras mot Dammberg är att boken gärna fått redigerats lite bättre, då det finns en del upprepningar och liknande som hade kunnat rensats bort.

Nazismen växte sig som sagt aldrig stark i Skaraborg; visst var den rätt tydlig i vissa kretsar, som läroverken i Skövde och Skara, liksom vid garnisonerna, i alla fall den i Karlsborg, där också en lindholmare fick mandat i kommunfullmäktige – men liksom sina partikamrater då och Sverigedemokraterna idag fick han snart erfara att en enskild ledamot utanför blockpolitiken sällan kan påverka speciellt mycket. När så Tyskland allt tydligare svängde in på vägen mot Auschwitz, Sobibór och Treblinka – eller åtminstone Stalingrad, el-Alamein och Normandie – så försvann också stödet snabbt. Tyvärr görs ingen djupare analys än så; Dammberg försöker förvisso applicera modellen med missnöje över arbetslöshet och jordbrukets kris, men finner att den är otillräcklig, och hänvisar istället till enskilda personligheters inflytande för att förklara de trots allt blygsamma framgångar som förekom.

Nazismen i Skaraborgs län 1930-1945 är inte en bok som förändrar synen på historien. Man kan vara glad över att arbetet gjorts medan intervjuer fortfarande är en möjlig metod, men till slut är känslan snarare att man hoppas på att mer skall göras, eller att mer har gjorts, snarare än att man är nöjd med detta. All heder åt författaren alltså, men hyser man inte ett intresse endera för länet eller rörelsen så skulle jag nog rekommendera att man försöker få tag på något som tar ett vidare grepp.

Read Full Post »

I och med The Memoirs of Sherlock Holmes har Arthur Conan Doyle uppenbart tröttnat på sin detektiv: novellerna håller i allmänhet något lägre klass än i The Adventures, även om det finns ett par utmärkta nummer, och dessutom tar han ju till att låta detektiven trilla ner för fallet i Reichenbach, även om detta bara i förlängningen ledde till en återuppståndelse från de döda i god superhjältestil.

Samlingen inleds i alla fall med den trevliga »Silver Blaze«, om en försvunnen travhäst. Min samling måste vara amerikansk, ty nästa novell är »The Adventure of the Yellow Face«, inte »The Adventure of the Cardboard Box«. Gula ansiktet är visserligen inget imponerande fall, men det är på andra sätt en mycket trevlig historia som författaren skall berömmas för. Tyvärr är det också den enda novellen där inget brott finns med i bilden, utan bara mystiska omständigheter med en underlig förklaring. Det är också här svagheten visar sig: de händelser som Holmes får undersöka är för det mesta lite för vanliga, med ganska förståeliga motiv och planer, även om det ibland lagts på extra finesser. En för stor andel av historierna, som exempelvis »The Gloria Scott« och »The Musgrove Ritual« (vilka berättas av Holmes själv, då de är ett par av hans tidiga fall), löses heller inte av Holmes förrän allt redan är känt, och är därför mer av traditionell spänning än riktiga gåtor. »The Stockbroker’s Clerk« är en återanvändning av en tidigare idé i sämre form, »The Greek Interpreter« är rätt meningslös förutom att man får träffa Mycroft för första gången, och Watson lyckas lista ut vad det är som pågår utan speciellt mycket hjälp (vilket tyvärr säger mer om gåtan än lösaren). Dock finns ett par ljusglimtar, i form av de utmärkta »The Adventure of the Reigate Squire« och »The Naval Treaty«. »The Final Problem« är inte heller så mycket slutledning, men vad gör det när man får träffa »The Napoleon of Crime«, professor Moriarty?

Moriarty är intressant då det torde vara få skurkar som fått en såpass stark ställning i medvetandet för att ha gjort så lite; förutom i »The Final Problem« hamnar Holmes bara i motsättning med honom vid ett annat tillfälle (och då skymtar han bara förbi som hastigast), men ändå tycks det finnas en tro på att han dyker upp lite då och då som en serietidningsskurk.

Oavsett detta och att The Memoirs of Sherlock Holmes inte direkt bryter ny mark så håller de ändå för det mesta god klass, och även om man bör börja någon annanstans bör de inte sedan hoppas över annat än om man börjar ledas vid detektiven.

Read Full Post »

Att läsa populärvetenskap inom sitt eget område är inte lätt; man vet ju redan på förhand att man kommer bli besviken på alla i ens egna ögon onödiga förenklingar och fördumningar, samtidigt som man ser när författaren rör upp damm för att slippa förklara något knepigt. Så också med David Bodanis E=mc², vilket alltså är ett försök till historik över denna fysikens mest kända ekvation (vilket den möjligen blivit inte så mycket på grund av sin egen kraft som att den är befriande kort och fri från krångliga tecken).

Det är ett försök med blandad utgång: visst får man ha överseende när författaren döljer sig  bakom bläckmoln för att slippa förklara varför det att ljusets hastighet i vakuum är konstant i alla referensramar innebär att man aldrig kan accelerera sig upp till den hastigheten, eller att det inte är det lättaste att förklara vad energi egentligen är för något, eller vad begreppet »massa« egentligen betyder – men måste han få det till att låta som om elektricitet och magnetism är former av energi (och inte fenomen), att atomen »innehåller elektricitet«, eller att tung massa är detsamma som tyngd? En del kanske kan skyllas på översättaren, som bevisligen ibland slumrat – Bodanis ger vid ett tillfälle en minnesregel för att hålla isär U-235 och U-238 (de två naturligt förekommande uran-istoperna; den förra är den man kan utvinna energi direkt ur via fission), som går ut på att hantera specifika massor av de två ämnena. Dessa massor var på 35 och 38 pund. Gissa vad översättaren gjorde?

Detta är dock de främsta synder som begås – nå, faktorn ½ glöms vid redogörelsen för kinetisk energi, och i kapitlet om solen låter det ett tag som om den förvandlar väte till energi, bara – och tacksamt nog ligger fokus minst lika mycket på vetenskapshistoria. Man får bekanta sig med självklara storheter som Einstein, Meitner och Oppenheimer, men även figurer som du Châtelet, Faraday, Maxwell, Chandrasekar och Heisenberg. Man får läsa om striden mellan rörelsemängd och rörelseenergi (även om utgången av den inte blev vad författaren tycks tro), se hur ljushastigeten först mättes, hur fältbegreppet uppstod, vad Einstein gjorde när han inte var på patentverket, hur atomens inre karterades, hur fissionen upptäcktes, hur norska motståndsmän sprängde fabriken för tungt vatten i Vemork, hur atombomben skapades, och hur stjärnornas inre liv förstods. Kortfattat, en smula hoppigt, ibland med förvirrande noter om hur idéer tar form, inte vansinnigt välskrivet, men för det mesta ändå intressant.

E=mc² är inte den ideala populärvetenskapliga framställningen; de förenklingar som görs må vara välmotiverade men framstår till slut som förfelade då de blir missvisande i onödan. Den historiska framställningen fungerar då bättre. Den som inte intresserar sig speciellt för fysiken, men vill läsa om tillämpningarna lär kunna bli nöjd.

Read Full Post »

Kipling skaldade som bekant att

OH, East is East, and West is West, and never the twain shall meet,

Temat är gammalt, och redan de gamla grekerna försökte i viss mån att kontrastera sig som enkla män i kontrast med de dekadenta perserna. Romarna var ännu mer förtjusta i temat. Det är alltså inte att förundras över att det återkommer i berättelsen om moralisten Octavianus Caesars seger över den hedonistiske Marcus Antonius, som övergett de romerska dygderna till förmån för ett lättningliv med den förtrollande Kleopatra, och att det därmed kan läsas som ett grundtema i Shakespeares Antony and Cleopatra.

Handlingen lär inte förvåna den i romersk historia bevandrade särskilt mycket, förutom i vissa detaljer i kronologin: det börjar i Alexandria, där Antonius festar runt med den fagra Kleopatra, oberörd av vad som sker borta i Rom, i alla fall tills han får beskedet att hans hustru Fulvia är död. Då får han plötsligt bråttom hem för att vara med och möta hotet från Pompejus tillsammans med de två övriga triumvirerna, Octavianus och Lepidus. Han och Octavianus kan dock inte med varandra, så för att stärka alliansen gifter han sig med Octavianus syster Octavia. Kleopatra i Alexandria blir inte glad när hon hör detta, och tar ut sin ilska på budbäraren. Antonius, Octavianus och Lepidus lyckas övertala Pompejus att lägga ner vapnen, och ställer till supfest. Sedan åker Antonius till Aten, och förhållandet med Octavianus förfaller snabbt, tills de rustar för krig. Antonius skickar Octavia för att försöka medla, men råkar åter in i Kleopatras garn. Så dags för slaget vid Actium, Kleopatras flykt, Antonius följande, och försoningen i Alexandria, dit Octavianus trupper snart nått, varefter sista striden står, de älskande tar självmord, och Octavianus får stå med den kalla segern och hålla tal över de båda.

Antony and Cleopatra är inte en av de stora citatgruvorna. Visst finns det fin retorik och några rader som återanvänds, men inte är det som Julius Caesar eller Hamlet. Det som utmärker pjäsen är istället Kleopatra: hennes humör, hennes förförelsekonst, hennes svek. Antonius är inte längre den store talaren eller stridsherren från Julius Caesar, utan en av kärlek förledd och makt berusad karl fast i hennes nät, som faller för hennes små konster. Liksom Julius Caesar fixerat bilden av tyrannens död, har Anotnius och Kleopatra bidragit till att  reduktionen av Kleopatra till kärleksgudinna, någon som endast har sängkammaren att erbjuda, inte en drottning som höll sig tjugo år på tronen, i en tid då hennes mäktigaste granne var mer volatil än någonsin. Följdriktligt är hon maktlös när tråkmånsen Octavianus står med segern, men kan i alla fall finna värdigheten i självmordet.

Annat intressant att notera är de ständiga scenbytena, fler än i någon annan Shakespearepjäs jag läst; ständigt nya scener, liksom lyckan ständigt växlar; ständigt förvänds planer och intentioner i dess motsats; ständigt skiftar lyckan, inte sällan på grund av Kleopatra. Till slut landar dock tärningarna, och alla intar de roller de skall ha till slutet: Octavianus är segrare, Antonius och Kleopatra de besegrade som endast har att välja mellan självmord och förnedring. Väst må stå med segern på scenen, men det är öst som förfört publiken.

Read Full Post »

Det är synd att behöva säga om en bok att det bästa med den är titeln, men för Yvonne Linders Det regnar aldrig i en Bondfilm är det tyvärr så. Än mer synd är att det näst bästa är den grafiska utformningen. Idén att skriva en bok om James Bond är det ju inget fel på, men tyvärr är det det på själva skrivandet: sällan har jag läst en bok i så skriande behov av en redaktör.

Upplägget är inte det mest spännande: kortare essäer om diverse aspekter på främst filmerna varvas med genomgångar av skådespelare, bondbrudar, skurkar, slutscener; inte speciellt fantasifullt, men inte heller hopplöst. Det är dock tyvärr idéerna: Lindner har tyvärr inte många sådana utöver att Bondbrudarna inte bör betraktas som osjälvständiga erövringar – och visst är det intressant att se hur många kvalificerade yrken som haft kvinnliga utövare i filmerna, liksom det är märkligt att jämlikhet mätes i förmåga att slåss, men när det sagts så finns det inte mycket man inte skulle kunna hitta på Wikipedia.

Wikipedia är också långt bättre skrivet. Det är rent pinsamt att behöva se alla osammanhängande, ogrammatiska meningar, den flåshurtiga stilen – det är så man påminns om tonårens känsla inför överentusiastiska föräldrar när man ser en del stycken nedlusade med utropstecken –, de rena felaktigheter som kommer – Felix Leiters namn stavas oftare fel än rätt och Lindner säger ibland emot sig själv– och den dåliga dispositionen. Kronan på verket är dock den obetalbara mening i den lilla biografin över Bond som meddelar att han i övre tonåren i Paris »förlorade mandomen«.

Nej, den enda glädje man kan ha av Det regnar aldrig i en Bondfilm ligger nog i att den är tämligen snygg, och att det trots allt kan vara något snabbare att öppna den än Wikipedia. Som lektyr betraktad är den oduglig.

Read Full Post »

I och med The Adventures of Sherlock Holmes har Arthur Conan Doyle äntligen hittat formen: berättelserna är kortare, och ger mindre utrymme för diverse bisaker som man ändå inte är speciellt intresserad av, medan formeln är enkel: Holmes tar emot en klient, gör någon slutledning om vad personen jobbar med eller har gjort under dagen, får en otrolig historia uppdukad, och löser den. Någon gång hamnar han i kroppslig fara, någon gång varieras inledningen, men berättandet har äntligen rört sig bort från procedurdeckaren och mot pusselditon. I de tidigare berättelserna har Holmes berättat om rökvanor utifrån aska eller studerar fotavtryck innan han berättar vad som hänt, vilket är imponerande bedrifter i sig men inte speciellt roligt för läsaren som inte har ens en teoretisk chans att göra om bedriften, men här försvinner fokuset från sådana uppgifter och mer mot omständigheter som även Watson kan se.

Kvaliteten är också genomgående god, från den inledande »A Scandal in Bohemia«, som kanske inte är sådär jättesmickrande för detektivens slutledningsförmåga men desto mer intressant ur biografisk synpunkt (och som dessutom reser vissa hinder för spelarna av Det stora spelet, då det förekommer kungar av både Böhmen och Skandinavien), över fantastiska problem som »The Adevnture of the Red-Headed League« och »The Man with the Twisted Lip«, även om det även finns några svagare mysterier som »The Boscombe Valley Mystery«, där askundersökningen och fotspåren återigen spelar stor roll, och där den som litar på vad Holmes säger snart kan gissa ungefär vad som skett.

Annars är det intressant att se hur Holmes idé om rättvisa inte är detsamma som lagens: han låter vid ett tillfälle en tjuv smita då han anser att han då kommer avhålla sig från brott i fortsättningen, medan ett fängelsestraff bara skulle verka förhärdande, samtidigt som han i andra fall helt slutar bry sig hur det går för inblandade personer när problemet lösts, eller rent ut gör sig lustig över de som gått miste om både lem och lön.

För det mesta gör tyvärr dock historiernas korthet att det inte finns mycket rum för falska ledtrådar (å andra sidan skulle väl Sherlock för det mesta se rätt igenom sådana), och när han som i »The Boscombe Valley Mystery« och »The Adventure of the Beryl Coronet« dessutom direkt avfärdar en av de misstänkta finns det inte många andra kvar på scenen. I fallet »The Five Orange Pips« har dessutom historien hunnit ikapp detektiven; även om Watson kan ursäktas för att inte känna till vad »K. K. K.« står för så gör dagens läsare det. Å andra sidan är det inte så mycket ett mysterium som en spänningsberättelse, så det må väl vara hänt.

The Adventures of Sherlock Holmes lyckas som sagt bättre än de tidigare långnovellerna utnyttja den store detektiven till sin fulla potential, med bättre uppbyggda berättelser som ger mer utrymme för läsaren att se om den är lika skicklig som Holmes. För det mesta är man inte det, men det gör då rakt ingenting när historierna är så charmerande underliga.

Read Full Post »

Det mest imponerande med Lars Magnar Enoksens Runor: historia, tydning, tolkning är helt klart bredden – här skall minsann alla få åtminstone något att läsa om vad de nu än må vara intresserade om runt dessa skrivtecken: språkhistoria, folkvandringstida användning, vikingatida användning, medeltida användning, tydning, runstensteckning, forskningshistoria, utomnordiska runor, runstavar, lönnrunor, sentida vantolkningar, runmagi; ja, allt vad tänkas kan.

Kunskapen bibringas också på ett entusiastiskt, stundom lite väl så, sätt: det märks att Enoksen gillar ämnet, och han kommenterar glatt gamla skrifter som Johannes Bureus runtavla från 1599 eller Johan G Liljegrens Run-Urkunder från 1833 med att detta minsann är verk som den intresserade omedelbart borde ta del av! Min största behållning låg också dels här, i redogörelsen för hur runorna åter avlockades sina hemligheter, med början med just Bureus, över den bristfällige filologen men entusiasmerande akademikern Ole Worms, Magnus Celsius tolkning av kortrunorna och Sophus Bugges upptäckt av hur man skulle läsa den äldre futharken, dels i skildringen av vad som hade skett precis innan dessa: runornas sentida användning, efter det att vikingarna slutat segla och upplänningarna rest den sista runstenen, när de under medeltiden fungerade som ett separat skriftsystem som endast långsamt lämnade plast för de latinska bokstäverna. Sedan finns det som sagt en hel mängd små utblickar mot andra områden som anglo-frisiska runor och runmagi, men huvudfokus ligger på hur runorna användes som skrivtecken på skandinavisk botten och hur dessa tecken sedan tolkades.

Mindre trevligt är då en viss tondövhet som stundom dyker upp: Enoksen ger sig på ett par sammanfattningar av så korta kapitel att det närmast framstår som nedlåtande, talar vid något tillfälle lite väl entusiastiskt om »våra förfäder«, kastar sig in i en entusiastisk beskrivning av glimabrottning (som han är »väl lämpad« för såsom ordförande i Svenska Glimaförbundet) som man inte riktigt förstår vad den skall vara bra för, följd av en redogörelse för Tors besök hos Utgårda-Loke för att visa på att även gudarna sysslade med brottning. Detta är inte enorma problem, men ger ändå ett störande intryck.

Runor är dock på flera sätt en trevlig översikt över nästan allt som har med dessa skrivtecken att göra, och när man är klar undrar man hur allt detta kunnat få plats på bara 200 sidor.

Read Full Post »

Den som funderar på att läsa David Starkeys Elisabet: vägen till tronen bör nogsamt uppmärksamma undertiteln: detta är inte en komplett biografi över drottning Elisabet I:s hela liv, utan en redogörelse för åren som prinsessa eller bastard (beroende på vem som för tillfället var Henrik VIII:s drottning), samt de första månaderna av hennes regering. Den som vill läsa om jungfrudrottningen som sände ut män för att upptäcka världen och besegra spanska armador bör alltså vända sig åt annat håll.

Med detta sagt är den unga Elisabets liv nog så intressant: född som en efterlängtad tronarvinge, moderslös och förklarad utomäktenskaplig inte tre år fyllda, tagen till nåder igen vid elva och återinsatt i tronföljden, utesluten av sin döende, omtyckte men alltför strängt protestantiske yngre halvbror, ogillad av hans efterträdare, halvsystern Maria (den blodiga), som vid ett par tillfällen var nära att avrätta henne för inblandning i protestantiskt färgade uppror, men beskyddad av Marias make, den habsburgske maktpolitikern Filip, och till slut uppstigen på tronen tack vare Marias bristande fruktsamhet och hälsa.

Starkey följer nogsamt alla dessa händelser, och försöker hela tiden gissa sig till hur de skall ha format den blivande drottningen; tyvärr oftast genom små irriterande kommentarer som meddelar just dessa gissningar – låt gå för att de ibland tycks motiverade, men intrycket blir ändå rätt beskäftigt och onödigt osakligt: om det ändå bara är antaganden, varför skall man bry sig?

Den bild som i alla fall tecknas av den unga Elisabet är rätt tydlig: en politisk person som var försiktig, villig att ge med sig i allt som inte var komprometterande, men okuvlig inför anklagelserna om högförräderi hon fick riktade mot sig. Religiöst intresserad, förvisso, och protestant i grunden, men med åsikten att livhanken kan vara värd några mässor, och att den religiösa fanatismen i grunden var skadlig och sönderslitande på ett för en monark ytterst obehagligt sätt. Dessutom en pappas flicka, som strävade efter att upprätthålla arvet efter den far som i hennes mest formbara år visade sin kärlek. Ja, på många sätt en mycket beundransvärd person, om också fåfäng, härsklysten och hagalen. Starkey säger själv i förordet att han förälskat sig en smula i denna brådmogna maktpolitiker, och det märks, ty ibland ger han kanske mer generöst tilltagna förklaringar till hennes handlingssätt än vad som kanske är nödvändigt och realistiskt, trots att han själv varnat för just sådant beteende.

Elisabet: vägen till tronen är inte den perfekta biografin: den kräver kanske något större kunskaper om engelsk historia än vad en typisk svensk läsare kan förväntas ha, den är ibland klumpigt formulerad (måhända ett översättarfenomen), och även om den redovisar källor i utförliga noter känns den ändå lite lätt distanserad från dem. Det material som finns är dock så starkt, och presentationen så självklar att den ändå är mycket läslig. Det är bra läsning för den med intresse för personen eller tiden, och alls inte ointressant för andra, men inte mer än så.

Read Full Post »

Ibland stöter man på böcker man redan från titeln vet att man vill gilla – böcker, som om resten är av samma kvalitet, kommer visa sig det bästa som lästs på länge. How to Rule the World av Andre de Guillaume var en sådan bok för mig.

Detta är alltså en bok för den aspirerande diktatorn, eller  möjligen storföretagsledaren. Man måste inte nödvändigtvis sikta mot herravälde över hela världen, utan det räcker om man vill härska över sin värld. Den ger råd för lämplig uppfostran (Eton skall vara bra. Liksom privatlektioner av Aristoteles), lämpliga fritidssysselsättningar (att plåga små djur är god träning. Sport är däremot förkastligt; där kan man ju inte skaffa sig ett försprång i förväg. Guillaume tycks ha missat Kim Yong Ils bravader), yrken (sekreterare i politiskt parti, militär). För den som tvekar om världsherravälde är något att sikta på ges också motivering som att det ger makt, vilket alltid är bra, och att man som enväldig statschef kan göra saker som annars inte går (ha sin profil på frimärken(?), strunta i att betala räkningar, få tågen att gå i tid).

Man får också tips på saker att göra när man tagit makten (byta namn på landet, rensa ut fiender, skaffa sig palats och egna flygplan), tips på saker i högre skolan (lägga sig till med ovanor, skaffa ett tufft smeknamn), och hur man lämpligen avslutar sin karriär. Dessutom presenteras diverse lyckade härskare genom tiderna, från Alexander den store och Julius Caesar till Margret Thatcher.

Naturligtvis är denna typ av satir ofta smaklös. Att prata om Hitler, Mussolini och Stalin som exempel att ta efter kan  inte kallas annat. Boken är dock rolig, och därmed troligen delvis sann: så här beter sig faktiskt diktatorer, och de kommer undan med det. Man kan jämföra med Machiavellis Fursten, där frågan om det är en satir eller ärlig framställning inte är avgjord, och aldrig kommer bli det: man må tycka vad man vill, men det här tycks fungera. Jag vill inte råda någon att följa tipsen i How to Rule the World (allt blir så mycket enklare utan konkurrens…), men resten av boken lever upp till titelns löfte.

Read Full Post »

Arthur Conan Doyles andra berättelse om Sherlock Holmes, The Sign of Four, är även den en slags långnovell. De värsta problemen i A Study in Scarlet har slipats bort. Det finns visserligen en novell bifogad som ger skurkens bakgrund, men den är kort och fokus ligger annars på helt rätt plats: det dimmiga London, där Holmes jagar runt, ibland bisprungen av doktor Watson, ibland ensam.

Annars kan den som vill redan här finna tecken på att Doyle börjat tröttna: en av de introducerade figurerna är således Mary Marston, som Watson förälskar sig i och sedermera kommer gifta sig med, och därmed flytta från rummet på Baker Street. Det mysterium hon presenterar visar sig dock bara vara ingång till en gåta med ett slutet rum, som Sherlock dock snabbt hittar öppningen i. Sherlocks slutledningsförmåga är som vanligt på topp, och Watsons mer normala sådana hänger naturligtvis inte med.

Problem finns det dock ett par med historien: dels rasismen (den mördades far var officer stationerad i Indien, och fallet har kopplingar dit), och dels det faktum att en del av spänningen bygger på att all slutledningsförmåga i världen inte alltid hjälper när det gäller att hitta någon som gömmer sig i London. Till viss del hjälps detta upp av en jaktscen i båt, vilken lyckas både vara helt modern och helt förankrad i 1800-talets London.

Något annat som är intressant att notera är att Holmes status som fackidiot redan är som bortblåst – ja, redan i A Study in Scarlet visade han ju prov på kunskaper som inte är direkt nödvändiga för att bli världens främste detektiv. Förutom fiolspelandet visar han här på kunskaper inom litteratur och politik, och är således långt ifrån den inskränkte person som inte ville veta av kunskapen att jorden går i bana kring solen (han kommer vid senare tillfälle också diskutera astronomiska problem med Watson).

The Sign of Four lider något av att formatet är lite väl långt för Sherlock Holmes, även om det helt klart hjälps upp av diverse märkliga interiörer från olika Londonhem. Den är också en klar förbättring över sin föregångare, och visar att Doyle börjar behärska  sina figurer och konsten att presentera en gåta.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »